och skolan har börjat igen utan att jag kan förstå hur det gick till. Var jättetrött som förväntat, första skoldagen. Vintern tycker inte riktigt om mig, känns det som. Sveper in mig i en ständig trötthetskänsla som gör att det mesta jag gör känns ungefär som att bestiga mount everest. Påfrestande, fysiskt som psykiskt. Blir lite ledsen av att märka att jag inte har en energimängd som räcker till för hela mig, både kropp och själ. Att tvingas prioritera bort det minst viktiga, men som för mig kanske egentligen är vad som får en att orka, gör hela tillvaron mycket tyngre.

 

Försöker att bota denna trötthet med att knapra D-vitamin varje morgon. De morgnar jag kommer ihåg att göra så, dvs. Tänker att lite hjälp på traven aldrig är fel, trots tveksamheten jag känner till om vitaminpiller verkligen ger någon effekt. Jag vill tro det, tror jag ändå. 

 

Denna årstid tenderar att locka fram en impulsiv, stark önskan om att ändra på någonting i vardagen. Få den att glittra lite mer, ge den en mening för att slippa känna denna kvävande dimma av meningslöshet. Som nu, när jag vill ta fram kökssaxen och klippa av flera decimeter av hår samt spontanboka en tid för att tatuera mig. Rensa ur garderoben och införskaffa nya plagg. Resa, flytta till en annan stad, bli någon annan. Förstår att detta låter så himla ytligt, men tro mig, det ligger något mer, något större bakom. Kanske kan det vara en enklare strategi, i ett febrilt sökande efter det läge där man kan känna sig tillräcklig, där man orkar stå ut med sig själv.

 

Idag var jag förbi röda korset en sväng. Hittade en kappa, en långkjol och en bok - som jag redan har läst, men det var en sån där bok som går att läsa om och om igen. Kan visa er imorgon om jag hinner?

 

Sist men inte minst har jag en liten fråga. På senaste tiden har mitt hår varit så himla sprött och livlöst. Ser bara torrt och trist ut, måste jag erkänna... Så om någon har ett stycke tips, skriv hemskt gärna en kommentar. 

 

(Lämna gärna en liten hälsning även om den inte innehåller något tips. Blir bara jättegla, känns litegrann som att ni håller er på något slags avstånd - jag lovar, jag bits inte)

 

 

onsdagskramar!

Vad har du på dig? Ett iskallt hus i kombination med att jag fryser väldigt lätt= underställsbyxor och en stickad kofta, inbäddad under både filt och täcke!! Mys.

Vem saknar du? Vänner som man tappat bort lite grann, kanske. 

 

 

Vilka kändisar har du blivit jämförd med? Ingen, vad jag kommer ihåg? Knasigt. Fast jag kommer verkligen inte på någon jag skulle kunna likna, så det är nog inte så konstigt ändå. 

 

Vad är du rädd för? Att jag inte ska lyckas hålla mitt "nyårslöfte", dvs att komma i tid till lektionerna!!

 

En person du tycker är snygg? Finns jäkligt många snygga personer. Har en liten crush på Adam Lundgren för tillfället... blir så när jag tittat på Känn ingen Sorg.

 

Blir du lätt svartsjuk? Jaa, ganska lätt tror jag nog. Tyvärr. Försöker att jobba på detta, dock. 

 

Jag bara fastnar. Jag har fastnat för länge, länge sedan. För när man nästan insett att det inte går att stanna kvar men lika mycket inser att man verkligen inte kan resa sig upp och gå, vad i helvete gör man då? När man tänker och tänker och ena delen av en säger ifrån så fort man råkar snudda vid blotta tanken på't och man känner hur kroppen stretar emot, hur den vrider och vänder på sig av obehag. Som en skyddsmekanism som blivit så invand att den numera tillhör en av de kroppsliga instinkterna. En som reagerar så fort någonting inte är som det brukar vara, som det ska vara. 

 

Ännu ett år har gått. 365 dagar, varje dag en chans att bestämma sig för att börja kämpa och försöka bli bättre.

Om jag har åstadkommit något? Nja, förutom en försämring, ingenting. Ljugit, brutit löften och inte en enda gång agerat efter mina ord. Blivit sjukare. Inte så mycket viktmässigt, men tankemässigt. För jag gör fortfarande upphopp i panik innan middagen, gömmer undan bortglömda mellanmål, blir lättad när det blivit mindre än vanligt och lamslagen av ångest vid bara tanken på att ha ätit mer än vad jag brukar. Avskyr fortfarande mina ben och gråter mig till sömns av helt absurda anledningar. Jag har sparat varenda bild från sjukhustiden och får tragiskt nog fortfarande ont i magen av saknad ibland. 

 

Men det är nog inte värt det ändå.

All kraft, energi och tid jag lagt och fortfarande lägger på att klamra mig fast vid ätstörningen. För att vidmakthålla tryggheten, av rädsla för den enorma förändring som det innebär att bli frisk. Men jag känner ju vilken jävla kamp det skulle bli, eftersom själva tanken skrämmer livet ur mig. Kan riktigt känna hur det pågår en strid inuti mig, våldsam och skoningslös.

 

Jag är svag, så svag. Väljer alltid det enkla alternativet, det som gör minst ont. Och sen intalar man sig själv att det inte spelar någon roll, att ett felsteg då och då inte kan få en att tappa balansen. Att man kan göra rätt nästa dag, nästa val. Men ett felsteg kanske blir till ytterligare ett felsteg och sen inser man inte att man ramlat ner förrän man ligger på marken och kan känna asfalten skrapa mot händerna.

Sedan reser man sig upp, och det är klart att det går att komma tillbaka. Men vägen är längre nu och varje gång man faller blir det svårare att ta sig upp. För blåmärkena på benen fanns där redan innan och man är ömtåligare nu, lättare att bryta sönder.

 

Ibland får jag panik över hur fort tiden går och hur lite som har förändrats. Människan har bara ett liv och här sitter jag och mäter omkretsen på mina överarmar och bryr mig alldeles för mycket om sånt som är helt jävla oviktigt i förhållande till vad som betyder någonting i längden. Gråter i panik en hel kväll av att ha fått reda på att soppan jag just åt innehöll cremé fraiche och tackar nej till roligheter fastän jag så gärna vill tacka ja, av hänsyn till sjukdomen.

 

Jag tror inte att jag är redo att säga att jag vill bli frisk än, men jag vet att jag vill vilja bli frisk. Om ni förstår vad jag menar. Men jag är trött på det här mellanläget. 

 

Så nu tänker jag bannemig försöka ändå,

för jag orkar inte med den här skiten mer. 

 

det är inte värt det det är inte värt det det är inte värt det det är fan inte värt det.

 

Hallå. Langar världshistoriens hackigaste animation men att gå upp från sängen kändes inte sådär jättelockande, så jag gjorde den i första bästa internetprogram. Min andning ser väldigt ansträngd ut... Life is hard..

 

Hur har ni det? Och hur var eran jul? För min del tycker jag att julen detta år var very nice. Men nu ska en väl ta nya tag och ladda inför nyårsaftonen och allt vad den innebär!! Hoppas och tror att det kommer bli roligt i år!!!

 

Igår färgade jag håret mörkare, mer likt min naturliga hårfärg. Idag har jag bara utnyttjat min gratismånad av spotify premium samt nya hörlurar till att lyssna på massa musik, sett flera avsnitt av the vampire diaries och läst lite grann. Ska slå på ännu ett avsnitt strax, så jag avslutar här. Puss.  

Det är så svårt det här, för jag tycker min "redigeringsstil" förändras jämt och ständigt. Till exempel om en kollar tillbaka på mitt instagramarkiv! Haha. Men jag brukar experimentera ganska mycket typ. Till bloggen använder jag photoshop och till instagram en app som heter "Afterlight", och ibland vsco cam!

 

 

 

 

Hallå där. Tänkte efterlysa lite frågor från er. Om ni vill. 

Så har någon en eller flera frågor - skriv en kommentar! Hehe. 

Om vad som helst. Om Allt eller om Ingenting, själva innehållet i sig har inte så stor betydelse.

 

Ok, publicerar nu med risk för att det kan uppstå en mkt pinsam situation om ingen frågar något. Ehe. 

 

tisdagskramar!!

 

- Se denna video om ni inte redan gjort det.

 

 

- Lyssna på detta. Otroligt viktigt tema; Att alla tjejer har rätt att överleva sin graviditet.

(Och sen tyckte jag att det här var väldigt fint.)

 

Puss på er vaa

Pang bom. Krasch. 

 

Så var jag nere på botten igen. Av något så litet som en bild, och några få ord. Som en liten påminnelse.

Att något så litet, långt borta kan påverka mig så otroligt mycket, det förstår jag inte. Jag vet bara att det plötsligt gör jätteont någonstans i mig, det värker och sliter sönder alla murar jag byggt upp. Drar fram de minnen jag så länge arbetat för att trycka bort. Och tårarna trycker bakom ögonenlocken. Så jävla ledsen.

Och så väldigt, väldigt besviken över att jag inte lyckats komma längre. Över att saknaden av total avstängdhet stundtals fortfarande är lika stark. Likt en orkan som sveper in med full kraft över städer, med förödande konsekvenser för det som står i dess väg. 

 

Jag avskyr klumpen i halsen som plötsligt finns där efter att ha bläddrat tillbaka i kameraarkivet på telefonen. Som om allting går på repeat fast jag står utanför denna gång. För jag ser ju nu, hur mer och mer av mig försvann tills det knappt fanns något kvar. Och jag läser gamla anteckningar som inte känns som mina, men som jag trots det minns så väl. En dag av alla dagar när jag satt ihopkrupen intill sjukhusfönstret på avdelning 45. Hur jag skrev om att inte vilja vakna igen, eftersom det inte fanns något att vakna till längre. Med en kropp som inte hade klarat en dag till utan vård, knappt kapabel att fortsätta fungera och med en själ som redan hade dött. Och jag minns att mamma och pappa alltid stannade vakna ett tag på kvällarna, för att försäkra sig om att deras dotter fortfarande andades trots att hjärtat slog i otakt. Jag minns hundratals andra detaljer. Varje tår, varje skrik, allting. Det är så starkt och så extremt laddat. I denna stund känns det som att jag ska dö av bara tanken på allt som var min vardag för inte så länge sedan och hur jävla dåligt jag mådde då.

 

Det var lite mer än två år sedan jag fick diagnosen anorexia nervosa och trots att det finns skrivet på papper, trots många försök av läkare och anhöriga att få mig att inse det kan jag för allt i världen inte förstå. Kan inte ta det på allvar, inte nu och inte ens då, när det var som värst.

 

Men någon dag, när jag är på en bättre plats, när jag har fått någon slags sjukdomsinsikt, ska jag skriva om allting. Få ut all sorg som denna tid har gett, och fortfarande ger mig. Kanske kan jag släppa taget då, och gå vidare. Tills dess kommer det nog att fortsätta skava. Bryta ner mig, bit för bit. Men jag tänker försöka nu, ge friskheten en ärlig chans. Om än inte för mig själv men för andra. (Jag vet att jag sagt dessa ord flera gånger förut, utan att en förändring följt. Men det är annorlunda nu. Jag ska vara så stark som jag förväntas vara.)

 

Jag tror bestämt att jag har en liten inspirationssvacka så snälla ni, har ni en liten stund över kan ni väl skriva en rad om vilka slags inlägg ni tycker om?

 

(jag bits inte jag lovar)

 

puss<3