Hej.
"Kod för att importera min blogg till Nouw: 9305925054"
Hortensia.
Min farmor gav mig en så fin födelsedagsbukett när jag fyllde tjugo. Älskar hortensior. Blommor är för övrigt så himla underskattat, tycker jag. Borde unna mig nya blommor oftare. Det gör så mycket för vardagsglädjen.
Hemma.
Jag har flyttat till Stockholm. Se där! Har varit här i en och en halv månad och därmed hunnit vänja mig lite grann. Så mycket som man kan vänja sig på drygt en månad, det vill säga. Lägenheten jag bor i är så himla liten men ligger väldigt centralt och har nära till allt man kan tänkas behöva. Så jag är nöjd! Tänker framför allt att det är ett bra alternativ när jag inte riktigt vet hur hösten kommer att se ut - var jag kommer att befinna mig och vad jag vill göra.
Har försökt fixa till det så bra som möjligt här hemma. Med en så pass begränsad yta blir det lite klurigt, man får försöka utnyttja utrymmet som finns och hitta smarta lösningar för att det inte ska kännas alltför TRÅNGT. Vilket det kanske ändå gör, till viss del i alla fall. Men ändå, viktigt att det ska kännas mysigt ju! Så det har vi pysslat med en del. Ljuset är åtminstone inte så tokigt i och med att jag bor på sjunde våningen, så här kommer ett antal bilder från några vinklar av "mitt nya hem".
Eh ja, såhär i efterhand hade jag ju kunnat fotografera vid ett bättre tillfälle, t ex INNAN frukosten istället för efter. Hehe. För det hade ju sett betydligt finare ut. Men JAJA nu blev det såhär. Vet inte ens vad som är uppe på datorn - ingen tanke alls bakom det med andra ord. Sorry not sorry.
Känns helt ok att bo här tillsvidare i alla fall. Och Stockholm är ju ändå Stockholm.
Kaffeverket
När jag var i Stockholm med min pappa för någon vecka sedan tog vi tunnelbanan till S:t Eriksplan för att äta lunch på Kaffeverket. Har haft det nedskrivet på en lista inför tidigare Stockholmsvisiter men aldrig kommit mig för att åka dit, så tänkte att det kanske var dags nu. Var jättefint där men dock proppfullt och vääldigt högljutt. Kanske för att det var söndag. Tog inte så många bilder med kameran men desto mer med min iphone - fast jag antar att många redan vet hur det ser ut där pga mycket instagrammat ställe, hehe.
Pinterest.
Ett urval från min pinterest. Hänger inte där alltför ofta men åh vad jag älskar't. Bästa stället när en behöver inspiration. Här är min, om någon skulle undra.
Det har hunnit bli oktober och det blir bara mörkare och mörkare för varje dag som går. För att inte tala om kallare. Dags att frysa 24/7 med andra ord. Men än så länge är hösten fin så jag ska inte klaga alltför mycket! Jag har inte så mycket att berätta eller dela med mig av så det blir väldigt glest här. Mitt liv är ganska tråkigt just nu men jag har en del planer inför hösten/vintern i alla fall. Nästa vecka åker jag en sväng till Mora och spenderar sedan helgen i Stockholm. Det ska bli fint med lite miljöombyte. Ska fotografera lite, har jag tänkt.
Hoppas ni mår bra!
Tips: Lush och H&M
Det enda jag köper nu är sånt här. Typ ansiktskrämer, hårinpackningar, badbomber och liknande. För det mesta från Lush, men andra ställen också. Väldigt trevligt. Älskar Lush förövrigt. Tänkte tipsa om två grejer jag tycker om i skönhetsväg.
Rengöring - "Angels on bare skin"
Den här använder jag som ansiktsrengöring efter att jag tvättat bort ev smink (kan även användas på kroppen). Hade hört en del bra om denna så för ett par veckor sedan gick jag förbi Lush och köpte en liten burk för att testa.
Man tar en liten bit och blandar ut med vatten i handflatan tills det blir en "mjölkig" konsistens. Sedan är det bara att massera in den och skölja av med varmt vatten. Den innehåller bland annat mandel och lavender och känns jättemjuk mot huden. Jag tror att den ska fungera för alla, oavsett hudtyp. Tycker om att den inte är uttorkande utan återfuktar huden. Rekommenderas!
Nagellack - "Kalahari"
Detta köpte jag i veckan. Var lite tveksam till H&M:s nagellack men fastnade för detta och kunde inte låta bli. Har inte köpt nagellack på evigheter pga supersnål men detta var rätt billigt så det fick vara ok. Färgen var jättefin och lacket var allt som allt över förväntan! Ber om ursäkt dock för dålig bild, det är finare än vad det ser ut här. Hehe.
Det var det! puss
En dag i Stockholm
Hejhej! Efter en vecka i Mora spenderade jag större delen av fredagen i Stockholm. När jag ändå var i närheten så kunde jag lika gärna åka in till stan, tänkte jag. Flyget gick ju inte förrän på kvällen. Resväskan låste jag in i en förvaringsbox på Åhléns, åt lunch på Sally Voltaire & Systrar och sedan gick jag mot Kungsträdgården för att fånga körsbärsträden som slagit ut på bild. Så fint. Har ett tiotal liknande bilder till, haha.
Sedan mötte jag upp Alicia för vi hade nämligen bestämt träff vid Zinkensdamm. Vi satte oss på ett café och drack té/kaffe och pratade om lite allt möjligt. Hon är allt bra hon. Fint att en kan lära känna andra personer via ens bloggar och liknande och att det, när man träffas känns så naturligt eftersom i princip redan känner varandra. När hon skulle vidare sa vi hejdå och så gick jag i några secondhand-affärer innan jag tog tunnelbanan mot T-centralen för att hämta väskan och så småningom åka ut till Arlanda. Det blev ett bra avslut på en lite jobbigare vecka och jag kan än en gång konstatera att Stockholm och jag är en true match.
Lately.
Det är påsklov nu! Fast vädret är grått och jag har tappat min iphone i toalettstolen, stackarn. Hoppas att den återhämtar sig. Det känns ju inte jättenice precis, men vad ska man göra.
Har inte så mycket att dela med mig nuförtiden och det känns som att orden flytt någonstans långt bort. Tagit semester, typ. Några månader i förväg. Men har lite bilder från min telefon som inte visats varken här eller på instagram, så här kommer lite dokumentationer från livet, typ. Blandat från den senaste tiden. Är så himla dålig på att komma ihåg att ta vardagsbilder - måste bli bättre på det.
För någon vecka sedan var jag i Stockholm en helg, med Ellen och Jennie. Det var fint att komma bort från Luleå, om så bara ett par dagar. För tidigare hade jag trots allt faktiskt varit i London. Bästa, bästa London. Hann med en tur till Warner Bros. Studion och The Making of Harry Potter. Himla kul! Lite magiskt var det ju ändå, och typ... sorgligt nästan? Men mer om detta senare. Drack goda juicer i London också, köpta från spännande ställen som bara jag verkade uppskatta. Och så har jag börjat dricka kaffe också! Mmm...
(Tillfälligt)
Håller på och ändrar lite grann i bloggens utseende, alltså kan det eventuellt se lite knasigt ut här tills vidare.
Om året som varit och året som ska bli
Jag skrev det här inlägget i ett textdokument som jag sedan kopierade och klistrade in i inlägget. Mest för att jag av någon anledning tycker att det känns roligare. Och för att man kan välja lyxiga typsnitt. Så att ni vet, hehe.
I alla fall så tänkte jag skriva lite om det nya året - mina målsättningar, önskningar och förhoppningar. Jag har funderat på att göra en årssammanfattning men valde tillslut att strunta i det, dels för att året har varit ganska innehållslöst men framför allt för att jag inte orkar titta tillbaka på allting som har hänt än. Det känns SÅ otroligt skönt med 2015. Jag känner på mig att detta år kommer att vara betydligt mer händelsefullt. Jag är pepp!
Mina mål (eller förhoppningar) inför i år är att:
-Ta körkort!
-Ta studenten och framför allt komma på vad jag ska göra efteråt
-Börja springa igen till våren, nu när det äntligen är en möjlighet
-Fotografera mycket mer
-Åka på festival i sommar
-Se Håkan Hellström (om det blir någon konsert i år), oavsett i vilken stad han befinner sig i för jag bara MÅSTE se honom
-Umgås mer med vänner
-Ta mer egna initiativ och hitta på mer saker. Spendera mindre tid hemma och desto mer ute på vift
-Tatuera mig!
-Eventuellt flytta?!
-Sluta använda Google som säkraste svarskälla på mina dumma funderingar (det leder bara till mer ångest)
-Ta hand om mig själv
-Göra mitt bästa för att bli frisk
-Sluta vara så hård mot mig själv och släppa prestationsångest och krav
-Våga leva.
(obs kommer fyllas på)
Det här är också ett avsked till året som varit. Ett år som på många sätt varit hemskt och fyllt av sjukdom och inget som jag trodde att jag skulle uppleva igen. Men jag har lärt mig otroligt mycket viktigt som jag kommer bära med mig hela livet. Och om det nu var en vända ner i anorexin som behövdes för att jag skulle tvingas ta tag i mitt liv så fine, det får vara så. Jag är inte så dålig längre och mår mycket bättre psykiskt, så i efterhand känns det som att det är värt alla tårar och ångest. Och jag är stolt över att jag klarade av att bevisa för alla som inte trodde på mig att jag kunde vända om. En käftsmäll åt alla läkare och psykiatriker som behandlade mig som ett hopplöst fall. Jag vill aldrig mer känna mig så maktlös och som jag gjorde då. Men allt det där är en del av ett kapitel av mitt liv som äntligen börjar närma sig slutet.
Så, 2014, tack och hej. Jag är glad att vi är över nu.
Och hallå, gott nytt år! <3
In real life, love is just an all-purpose excuse for selfish behavior
Här kommer ett stycke filmtips!
Denna gången om en film som heter "What if". Fin, smårolig och bara allmänt bra - om än förutsägbar, om att vara vänner och samtidigt vilja ha så mycket mer. Jag som i vanliga fall inte ser klart filmer själv utan att börja med en massa annat vid sidan om såg klart den hela vägen från början till slut. Extra plus i kanten för Daniel Radcliffe samt Adam från Girls. Så se den, jag tyckte jättemycket om den!
Tipstipstips!!!!
Till någonting helt annat, har ni haft en bra jul?
Hur den är har varit så hoppas jag att det är bra nu.
Kram
Så spring spring spring om du fångar mig
En liten del av Stockholm i höstas.
Untitled
Jag tror att jag vill komma tillbaka igen.
Så,
Vi ses snart.
(Kram)
Ibland.
Ibland vill man bara gråta för att det alltid är något som skaver och inte kommer loss. Alternativt slå sönder något. Jag är så fruktansvärt jävla arg och ledsen för allt och ingenting och jag kan inte släppa ut det för det finns ingenting som kan ta emot mig
Livstecken
Jag lever.
Har bara varit väldigt väldigt upptagen med att försöka överleva.
Tankar om huruvida jag ska skriva någonting mer här eller inte har jag haft ett bra tag. Viljan att skriva har funnits men inte orken, tyvärr. Fram tills nu, tydligen.
Det är så sjukt jäkla mycket som är annorlunda nu, flera månader senare (även om mycket är likadant). Måste erkänna att jag faktiskt är himla stolt över mig själv. Nu är det nog mer än en månad sedan jag började äta helt enligt matschemat med näringsdrycker och allt. Mer än en månad sedan jag svimmat och lika länge sedan jag satt på akuten med sjuka bröstsmärtor och trodde att jag skulle dö. Idag slår hjärtat som det ska i alla fall, och kroppen börjar förhoppningsvis reparera sig. Det gick åt helvete där ett tag. Men det är först idag jag inser hur dåligt jag mådde.
Allt detta tack vare M.H.E. Kliniken i Mora. Fast jag har ju bidragit en hel del till denna utveckling, såklart. Hehe. Men den behandlingen har fungerat för mig, det känns som så. Jag har lärt mig otroligt mycket om hur kroppen fungerar och blivit motbevisad en hel del. Helt knäppt egentligen, allt som jag trodde som tydligen inte stämde alls. Gjorde inte som jag skulle från start men jag kan ärligt säga att jag gör det jag kan nu. 9 av 10 gånger. Tycks ha funnit den motivation som varit borta så länge nu. Antar att det beror på att kroppen inte är i svält längre, att mina tankar är klarare och så vidare.
Behöver gå upp en hel del i vikt och har nog redan gått upp ett fåtal kilon. Det går långsamt. Men jag skäms, och mår dagligen illa över att tänka på vad andra ska tycka om det. Osäker på hur min kropp ser ut, eftersom huvudet säger en annan sak än omgivningen. Försöker allt jag kan lita på min behandlare och ifrågasätta mina egna tankar och känslor. Slänger ofta ur mig negativa saker om mig själv. Går runt som en tickande bomb och exploderar ibland, av minsta lilla kommentar som jag vrider och vänder på.
Men jag mår bättre nu, det gör jag. Betydligt bättre. Så det får väl vara värt det. Nu är jag mer ledsen över allting jag fortfarande inte kan ta del av. Känner mig ensam. Jag vill bara må bra, trivas med mig själv så gott det går. Vill betyda något för någon. Leva. Umgås med mina vänner som jag tycker så mycket om, resa, festa, gå på bio, träna och gå i skolan. Vara glad. Det är det jag ska kämpa för.
Heja mig.
ps. Jag återkommer till ämnet så småningom. Och annat, kanske.
och och och: massor av kramar till er för era fina kommentarer. de betydde så HIMLA mycket mer än ni anar. <3
.
Hej.
Uppgång och fall.
Hej kära ni.
Jag har varit borta en tid nu, härifrån men också från allt som hör till vardagen. Har knappt gått i skolan alls sedan innan påsklovet, utan istället åkt in och ut på avdelningar varvat med täta besök på sjukhuset för olika kontroller. Det har stundtals varit jobbigare än vad det varit på väldigt lång tid. Jag har gråtit skrikit vägrat och varit så himla himla ledsen. Känt det som att hela världen vänt sig emot mig. Sprungit för att fly undan smärtan, för att inse att den slår dubbelt så hårt emot en när en stannar upp för att hämta andan.
Jag har tappat ganska mycket den sista tiden. Lever väl med olika hot över mig, känns så otroligt knäppt egentligen. För mig känns det såklart inte som om det är mig själv de pratar om. Men det spelar ingen roll vad jag tycker, tänker och tror mig veta längre. Antar jag. Har väl nästan aldrig känt mig så förvirrad som nu, den senaste tiden. Jag är väl i alla fall ganska tacksam för att mitt hjärta orkat fortsätta slå, att kroppen inte gett upp helt.
Jag försöker förtvivlat hålla mig ovanför ytan, så gott det går. Men de stunderna jag kan tänka klart, vara mig själv, är inte så många längre. Jag är trots det fast besluten om att på något sätt klara det här, mot alla odds och trots allas misstro. Men inte utan hjälp, för då famlar jag i mörkret. Så på söndag åker jag neråt i landet för att påbörja en behandling, för att förhoppningsvis kunna rätta till det här. Jag är lättad, såklart - samtidigt som jag ALDRIG tidigare varit så rädd som jag är nu, inför detta. Men ensam klarar jag inte det här, ensam har jag ingen chans mot mig själv.
Flera gånger om dagen undrar jag vad tusan jag gett mig in på. Frågar mig själv om jag verkligen är redo att släppa taget? Detta har varit mitt liv ett bra tag nu, min trygghet, mitt gömställe. Men jag kan inte gömma mig längre utan att det ger konsekvenser. Jag är rent ut sagt svinrädd för den kroppsliga samt mentala förändringen men hej, jag blir nog aldrig mer redo än såhär. Kommer aldrig känna att det är tillräckligt för denna sjukdom fungerar så, har jag hört.
Därför tänker jag försöka nu, en gång för alla. För jag vill leva, inte bara (knappt) överleva. Så jag väljer att tro på att det kan bli bättre, bra. Att det går att bli frisk, och att det är värt det. Att jag kommer räcka till ändå.
Kan inte lova en särskilt frekvent uppdatering här, i och med att jag inte kommer vara hemma. Ska försöka komma tillbaka steg för steg, eftersom jag trots allt tycker om att skriva här. Så, somsagt. Hej. Hur är det med er?
Hej.
Är det någon som tittar in här fortfarande?
Enough of falling.
Det går bajsdåligt för mig nu. Har trillat tillbaka rejält, till samma vardag som för två år sedan. Bråk och skrik och en massa ångest ångest ångest som ständigt gör sig påmind som ett tryck över bröstkorgen. Försöker att bara andas in och andas ut, tänka om och tänka rätt men det fungerar inte så bra, tyvärr. Fan, varför kan jag inte bara göra som alla andra säger, varför kan jag inte lyssna på min läkare eller lita på mina föräldrar. Kommer aldrig att förstå hur något som för andra verkar självklart kan te sig så himla obegripligt för mig. Hur det kan kännas så fruktansvärt fel.
Men jag är kanske sjuk ändå, trots att bara tanken känns främmande för mig. Och ändå har jag vetat hela tiden. Eller? Jag har ju en diagnos. Kroppen min börjar protestera nu, börjar ge upp efter en lång period av nedbrytning. Faktum är att den har sagt ifrån för länge sedan, men det har ignorerats av mig. Bara fortsätter att slå på den, dag ut och dag in. För att jag inte förtjänar bättre. Finns ingenting jag har lika låga tankar om som mig själv. Läkaren säger att det är farligt nu. Att det, nästa gång om det är mindre blir inläggning direkt. Slutenvård alltså - än en gång. Jag som svor att jag aldrig mer skulle dit, och så står jag här idag. En hårsmån från att bli inlåst. Och jag måste erkänna att det får mig att känna mig ganska tudelad. Hela tiden motstridiga känslor. Men jag vet att blir jag inlagd försvinner allt jag lever för och ersätts av ett enda mörker. Där och då skulle alla mina chanser till ett värdigt liv gå upp i rök.
Man måste bli frisk någon gång annars dör man. Stundtals finns det ingenting jag hellre vill. De stunder när jag verkligen känner hur mycket jag går miste om, och hur mycket som jag inte skulle få uppleva så länge jag fortsätter att vidmakthålla sjukdomen. För det är alltid den som ligger närmast mig. Den som får mig att alltid ta ett visst avstånd från andra. Jag börjar förstå att så länge man går hand i hand med anorexin kommer man aldrig kunna leva fullt ut. Så länge ätstörningen är det viktigaste man har kommer man att prioritera den före allt annat fastän det inte är det man vill. Fastän man vill så mycket annat. I alla fall vill jag det ibland. Vara fri. Ändå gör jag allt för att tillfredsställa min sjukdom. För att det gör så in i helvete ont att inte lyssna. För att jag knappt ens kan skilja på vad jag känner och vad som ätstörningen intalar att jag känner. Gränsen är så suddig nu. Det har blivit som en identitet. Något jag identifierar mig med. Och jag tvivlar på att jag ens är något utan den???
Tusentals frågetecken känslor tankar som skapar fullkomligt kaos innanför pannbenet. Vad ska jag ta mig till? Inget skrämmer mig så mycket som att bli frisk. Men att alltid vara sjuk är minst lika illa. Om inte värre.
Jag brukar försöka tänka på vad jag egentligen vinner på att vara sjuk. Vad är det jag strävar efter?
Kan inte säga att jag hittar något vidare svar på den frågan faktiskt.
Jag vet att jag från början ville vara smal. Men jag vet inte, hela min tid som sjuk har spegelbilden bara visat en stor, sorglig klump av misslyckanden. Så jävla otillräcklig. Och numera tror jag inte att det till största del handlar om det. Utseendet alltså. Det kanske är så det kommer till uttryck - men ett missvisande sådant. Jag hade gjort allt för att få vara vacker och känna mig nöjd, visst. Men vackrare blir man inte för att man lyckas gå ner en massa kilon i vikt.
För jag känner mig allt annat än vacker när pappa förtvivlat säger att jag håller på att försvinna. Jag känner mig allt annat än tillräcklig när jag ser avsmaken i andras blickar och jag har med få undantag aldrig känt mig så förskräcklig som nu. Jag känner mig allt annat än lycklig när jag tvingar mig ut på promenad klockan elva på en helgkväll när det stormar utomhos.
Ändå är jag fast.
Nu undrar jag bara om jag ska klara av att vända det här. Och hur jag ska stå ut med obehaget och att ständigt känna mig äcklig. Hur jag ska kunna acceptera att jag tvingas ge upp min kamp. Alla mina ansträngningar som varit förgäves.
Men nä, jag vill mer än såhär. Det är inte värt det, och kommer aldrig vara värt det. Jag tänker inte komma på mig själv med att om 60 år sitta för mig själv och ångra att jag inte gav livet en ärlig chans. För det kan vara fruktansvärt, men det kan också vara fantastiskt jäkla superbra. Jag kommer inte att vara smal, jag kommer inte att se sjuk ut och jag kommer inte att ha kvar tryggheten i att leva med en ätstörning. Men det får vara så. Jag kan inte acceptera det idag, det känns hemskt. Men kanske om några månader, ett halvår eller ett år. Snälla, låt mig acceptera det någon gång i alla fall.
Förhoppningsvis kommer jag att klara det. Om inte så har jag i alla fall försökt.
Behövde ventilera. Och äntligen kan jag ändå få ut mig en del ord. Jag hoppas ni tar hand om er. Vi hörs.
hjälp
hur i all världen kan jag vara beredd att offra allting som betyder något, varför känns det som att ingenting riktigt spelar någon roll längre, varför blir jag aldrig redo att lämna skiten bakom mig
och
varför tvekar jag fortfarande på om jag ens vill bli frisk.
