Bestämde mig för att ändra lite i bloggen. Vara ärlig. Och just nu känner jag mig så otroligt osäker. Och rädd. Brukar inte öppna mig själv så mycket för andra, håller allt inom mig istället. Men nu orkar jag inte mer. Jag orkar inte gå runt och låtsas som att inga problem existerar. JAG ÄR INTE PERFEKT. Och trots att jag skäms så otroligt mycket tror jag ändå att det här är något bra. Jag måste inse att ingen människa är perfekt. Och tur är väl det. Och gud, jag hoppas verkligen inte att någon blir avskräckt nu. Ätstörningar är ett så extremt laddat ämne just nu..

Jag vet inte riktigt hur mycket jag vill dela med mig av här på bloggen, hur mycket av mig själv jag vill visa. Men det är så himla svårt att dölja något som är en så stor del av en själv.. Försöker skriva glada, peppande inlägg men ibland mår jag dåligt och då är det så jäkla svårt att försöka pressa fram ord som beskriver hur lycklig jag är och hur bra livet är. Men jag skäms lite grann över att jag har blivit sjuk och att jag är så svag och lättpåverkad. Och trots att jag mår så mycket bättre idag än jag gjorde för ett par månader sen så har jag såklart dåliga dagar, ganska ofta nu på den senaste tiden. Vet inte varför men jag har tappat all min motivation att bli frisk och nu känner jag bara att jag liksom följer med, jag tar inga egna initiativ och kommer framförallt inte framåt. Maten går sämre, och det tar emot. Nästan varje dag. Jag står och stampar på samma ställe, och försöker att stå emot det stora svarta hålet som drar mig bakåt. Steg för steg.

Jag funderar så mycket. På vad som kunde ha varit, och vad som aldrig kommer att bli. På hur jag ska vara, och vem som är jag. Vem jag är, liksom. Just nu har jag ingen aning om någonting, min hjärna är helt tom och det känns som jag faller tusen meter i sekunden ungefär. Ner i ett enda stort mörker som försöker att kväva mig. Och jag trevar efter väggarna men jag kan verkligen inte hitta på-knappen.

 

Jag kan liksom inte andas här nere.

Varje dag känner jag kylan i kroppen, som hållits instängd ett tag nu, men som hela tiden försöker att bryta sig loss. Viskningar som övergår till skrik, allt om hur världelös jag är, som var svag nog att gå emot istället för att lyda. Istället för att gräva mig allt djupare ner i ett bottenlöst mörker försökta hitta ett ljus, ett tecken på att allt var värt någonting. Gränsen mellan vad som är rätt och vad som är fel suddigare varje dag, och jag undrar lite, gjorde jag kanske fel? I att välja frisk framför sjuk? För jag saknar det varje dag, och det går så jävla ont.