Vadå, det är väl ingenting egentligen. Jag bara missar hela jävla livet och jag är så JÄVLA bitter över det. Men mest av allt, så brutalt jävla ledsen, förstås. Och då känns det väldigt rimligt att svära i varenda jävla mening.

Det är klart att allting är mycket bättre nu, och att det positiva borde väga så mycket tyngre än det negativa. Och jag borde vara så jäkla tacksam över att jag har så pass "obefintliga" problem jämfört med vad många andra människor här i världen har. Men idag sitter jag här, med tårar tryckandes bakom ögonen och en klump i magen. Över kläder som sitter annorlunda och en blick i spegeln som säger allting jag inte vill höra. Vad spelar det för roll att andra säger en sak när jag ser något helt annat. Så himla hopplöst, det här. 

 

Jag hatar att prova jeans.

I vinter vill jag resa. Jag måste uppleva någonting annat än det som finns här, se andra vyer och träffa nya människor. Här i min stad, som aldrig någonsin känts som min, är man alltid till viss del samma person som man varit för ett, tre eller tio år sedan. Ens dåtida jag finns, mer eller mindre alltid kvar. Åtminstone upplever jag det så. Luleå är en jättebra stad för väldigt många, absolut, men bara inte för mig.

 

Så jag läser bloggar, guider, tittar på bilder, jämför resmål och platser och försöker komma fram till vad jag vill ha ut av resan. Går med i facebookgrupper för svenskar boendes på de olika platserna och kikar lite smått på flygbiljetter, fastän detta inte är så mycket mer än en dröm, än så länge.

 

 

Än så länge är mina planer nästan obefintliga och det enda jag vet är att jag:

 

» Ska vara borta en längre tid, kanske minst ett par månader

» Vill åka redan nu i vinter

» Åker ensam, som det ser ut nu (men är öppen för reskompisar obs!)

 

Till Nya Zeeland eller Australien för att jobba och resa runt? Och fotografera. Det är så fruktansvärt vackert i nz. Eller till Asien och backpacka i de olika länderna? Bali vill jag väldigt gärna besöka också. Yoga, lära mig surfa, dyka. Tänk er vilken frihetskänsla, blir alldeles pirrig. Kanske är jag naiv, och såklart är jag medveten om att sådant här kostar och inte bara är att göra. Men jag sparar allt jag kan, och sedan försöker jag tänka att resten kommer att lösa sig. Det behöver nog inte vara så mycket svårare än så. Oroar mig ändå, såklart. Klarar en sig helt ensam, flera hundratals mil från tryggheten här hemma. Klarar jag mig? För inte så länge sedan var jag helt beroende av andra för att ens överleva, typ. Inte konstigt att man tvivlar då... 

 

Men gör jag inte det här nu så tror jag på allvar att jag blir tokig. Och jag tycker att man ska göra det man drömmer om fastän man inte riktigt vågar. Vad det än kan tänkas vara. Jag tror att man växer enormt mycket som person av det, eller vad säger ni? 

 

Jag vill springa så långt bort från Det som möjligt. Jag vill bara springa det fortaste jag kan och aldrig stanna.

 

 

Tvätta bort det ilskna och ömma i mild tvål. Låta det rinna ut med allt det andra vattnet. Allt som vi inte behöver. Kan en göra så?

 

 

Varför frågar man inte varandra hur en hur mår längre. Det finns ingen konflikt längre men jag vet inte om tystnad är så mycket bättre. Mindre komplicerat men inte bra. Tycker inte om att vara i tystnaden för i den finns det rum för så många frågor som aldrig blir besvarade.

 

 

Om du visste hur många gånger jag läst den texten och hur mycket det känns i mig varenda gång.

 

 

Och mycket i mina tankar handlar om förändringen - denna stora, överväldigande oro och osäkerhet över Kroppen. Den känslan tränger igenom alla försök att hålla blicken borta. Är nog ovan i min kropp och vet nog inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. Är det kroppsuppfattningen som ännu spökar eller är det bara såhär det är Jag vill ingenting samtidigt som jag önskar så mycket mer

 

 

 

Det här är allt och ingenting och obegripligt men fullständigt logiskt och inte så mycket mer än så. Inget vettigt men livsviktigt ändå. 

 

 

 

puss&kram, hoppas vintern är snäll mot er.

 

Av någon anledning gick jag igenom arkivet här på bloggen, och fastnade på ett inlägg jag skrev förra sommaren. Blev alldeles varm i magen av de minnen som kom tillbaka. Och nu vill jag bara gråta över det faktum att kommer att missa Håkans enda konsert i år.

Jag vill leva.

Jag vill att mina vänner ska vilja ha med mig, utan att behöva oroa sig för att jag inte äter eller att jag ska krångla.

Inte vara besvärlig, ivägen.

Jag vill inte göra illa min omgivning genom att göra illa mig själv. 

Jag vill inte förstöra livet för min familj mer än vad jag redan gjort.

Jag vill inte vara ett föremål för andra att tycka synd om. 

Jag vill ha mer ansvar, som den nästan artonåriga människa jag faktiskt är.

Jag vill inte vara ledsen. 

Jag vill inte vara beroende av andra för att överleva, jag vill klara mig själv. Bli självständig, en egen individ.

Jag vill aldrig mer behöva spendera så mycket tid på sjukhuset som jag gjort de senaste åren.

Jag vill ha energi och ork till att göra mitt bästa i skolan, och veta att jag gör mitt allra bästa, oavsett vad resultatet blir.

Jag vill få träna igen. Känna vinden blåsa i ansiktet en tidig morgon, känna benen bära mig framåt med lätta steg genom en juniskog. Få göra det jag älskar igen, det jag vet att jag mår så mycket bättre av.

Jag vill släppa in människor istället för att stänga dem ute.

Jag vill tro att någon kan tycka om mig, tro att kärlek är till för även mig.

Jag vill inte skämmas över mig själv och min kropp mer. 

Jag vill stå stadigare på marken, tillräckligt stabil för att inte snubbla till så lätt.

Jag vill inte förlora mina vänner, för ni betyder så jävla mycket mer än ni vet om.

Jag vill gå på fester utan att ha stenhård kontroll på hur mycket alkohol som förtärs, hångla, dansa utan att bry mig om hur jävla fult det ser ut.

Jag vill inte vara rädd för mat.

Jag vill kunna köpa en påse lösviktsgodis, om jag är sugen och för att det faktiskt är okej, ju.

Jag vill inte avstå från livet bara för att det inte rättar sig efter ätstörningens linjer. 

Jag vill inte känna denna meningslöshet mer.

Jag vill inte tro att jag inte förtjänar mer än såhär. Alla människor förtjänar mer än såhär.

Jag vill skratta på riktigt igen. Jag saknar magvärken och kippandet efter luft vid en brutal skrattattack, mer än något annat.

Jag vill lära mig att acceptera den kropp som jag i nuläget hatar så fruktansvärt mycket.

Jag vill bli frisk. Åtminstone en del av mig, den del som inte är infekterad och sjuk.

 

Kanske kommer jag alltid att känna anorexin dra i mig, någonstans i bakgrunden. Som viskningar som lockar mig tillbaka till svält. Men kanske det finns ett bättre liv, som jag inte upptäckt än. Eller så gör det inte det, och allt kommer att vara förgäves. I vilket fall som helst kommer jag aldrig få reda på det om jag inte vågar testa. Får ont i hela kroppen av bara tanken, men. Det kanske är värt det. Även om jag bara är ingenting. För vad finns kvar när det som tar upp hela ens tankevärld plötsligt inte finns där längre på samma sätt. Blir en bara ett tomt skal då? Och om jag avskyr min kropp nu, hur mycket värre kommer inte den avskyn bli i takt med att vikten går upp? Jag är inte ens smal.

 

Står inte ut med detta, men ser ingen utväg.

Pang bom. Krasch. 

 

Så var jag nere på botten igen. Av något så litet som en bild, och några få ord. Som en liten påminnelse.

Att något så litet, långt borta kan påverka mig så otroligt mycket, det förstår jag inte. Jag vet bara att det plötsligt gör jätteont någonstans i mig, det värker och sliter sönder alla murar jag byggt upp. Drar fram de minnen jag så länge arbetat för att trycka bort. Och tårarna trycker bakom ögonenlocken. Så jävla ledsen.

Och så väldigt, väldigt besviken över att jag inte lyckats komma längre. Över att saknaden av total avstängdhet stundtals fortfarande är lika stark. Likt en orkan som sveper in med full kraft över städer, med förödande konsekvenser för det som står i dess väg. 

 

Jag avskyr klumpen i halsen som plötsligt finns där efter att ha bläddrat tillbaka i kameraarkivet på telefonen. Som om allting går på repeat fast jag står utanför denna gång. För jag ser ju nu, hur mer och mer av mig försvann tills det knappt fanns något kvar. Och jag läser gamla anteckningar som inte känns som mina, men som jag trots det minns så väl. En dag av alla dagar när jag satt ihopkrupen intill sjukhusfönstret på avdelning 45. Hur jag skrev om att inte vilja vakna igen, eftersom det inte fanns något att vakna till längre. Med en kropp som inte hade klarat en dag till utan vård, knappt kapabel att fortsätta fungera och med en själ som redan hade dött. Och jag minns att mamma och pappa alltid stannade vakna ett tag på kvällarna, för att försäkra sig om att deras dotter fortfarande andades trots att hjärtat slog i otakt. Jag minns hundratals andra detaljer. Varje tår, varje skrik, allting. Det är så starkt och så extremt laddat. I denna stund känns det som att jag ska dö av bara tanken på allt som var min vardag för inte så länge sedan och hur jävla dåligt jag mådde då.

 

Det var lite mer än två år sedan jag fick diagnosen anorexia nervosa och trots att det finns skrivet på papper, trots många försök av läkare och anhöriga att få mig att inse det kan jag för allt i världen inte förstå. Kan inte ta det på allvar, inte nu och inte ens då, när det var som värst.

 

Men någon dag, när jag är på en bättre plats, när jag har fått någon slags sjukdomsinsikt, ska jag skriva om allting. Få ut all sorg som denna tid har gett, och fortfarande ger mig. Kanske kan jag släppa taget då, och gå vidare. Tills dess kommer det nog att fortsätta skava. Bryta ner mig, bit för bit. Men jag tänker försöka nu, ge friskheten en ärlig chans. Om än inte för mig själv men för andra. (Jag vet att jag sagt dessa ord flera gånger förut, utan att en förändring följt. Men det är annorlunda nu. Jag ska vara så stark som jag förväntas vara.)

Jag är en av dem som är påverkas extremt mycket av andra och kan bli triggad av allt möjligt, saker som andra knappt uppmärksammar. Jag vet att det finns mängder av andra människor som fungerar på samma sätt. Det kan handla om reklam, bilder, bloggar, texter, övriga sociala medier men också av andras samtal. En kan må jättedåligt över att råka höra enstaka ord, eller meningar. Jag klarar t ex inte av att läsa om när någon fått återfall, slutat äta och andra destruktiva handlingar (framförallt de som är kopplade till ätstörningar) utan att få ångest och en stor hård klump i magen. Det kan lika troligt vara något som sagts av föräldrar, läkare eller psykologer. Överanalyserar allting. Men i mitt fall handlar det majoriteten av gångerna om andra ätstörda som talar om hur sjuka de är. Och det är ju så, en vill att andra ska veta. Jag tänker inte döma någon eftersom jag har gjort, och kanske också gör det än. Men jag är så sjukt jäkla trött på denna ständiga tävling, och önskan om att vara bäst(värst?). Detta förekommer inte bara inom ätstörningar, utan är något en kan stöta på i många olika sammanhang.

 

Det fungerar inte att försöka hålla sig borta från allt som triggar eftersom det sker hela tiden, överallt, i vardagen. Omedvetet som medvetet. Avsiktligt eller ej, ord kan göra större skada än en tror och det krävs så otroligt lite för att trigga igång ätstörda tankar. För anorexin är hela tiden närvarande även om det inte syns utanpå, på samma sätt som det gjorde förut. För en ätstörning sitter framför allt i huvudet. Kruxet är ju att vad som triggar en person är väldigt individuellt, vilket gör det så mycket svårare att förhindra. Men det finns ändå saker som är så tydliga att det borde vara självklart att inte prata om i vissa situationer. 

 

Så kan det inte bara räcka nu. 

Vegetarianism är något som jag funderat väldigt mycket på den senaste tiden. Har läst massvis med blogginlägg, artiklar och övriga texter och samlat på mig massor av argument för att bli vegetarian. Nu är jag långt i från proffs och ni får kommentera om ni har något ni vill tillägga. Detta inlägg tar verkligen inte upp allt om detta ämne.

 

Sitter och kikar på en film nu som tar upp hur köttindustrin runt om i världen ser ut, hittad hos HEJ BLEKK! <-- Förövrigt ett mycket bra, utförligt inlägg om varför en ska bli vegetarian. Har bara kommit några få minuter in i filmen men jag får redan ont i hjärtat. Jag VILL INTE vara en del av denna vidriga industri, och jag känner mig SÅ redo att bli vegetarian. Allt detta har jag diskuterat med mina föräldrar, min läkare och övriga inblandade personer utan resultat. Blir så frustrerad eftrersom deras motargument inte ens bygger på riktiga fakta. Det är fullt möjligt att få i sig tillräckligt med näring enbart genom att äta vegetarisk kost, bara en lär sig om de olika livsmedlen och hur de kan komponeras. 

 

Har i alla fall läst om de olika formerna av vegetarianism och bestämt mig för att börja som demi-vegetarian. Detta innebär alltså att jag skulle äta vegetabiliskt men även ägg, mjölkprodukter och fisk. Jag är medveten om att det inte är så stora förändringar men det är i alla fall ett första steg. Utifrån de förutsättningar och möjligheter jag har idag. 

 

Önskar såklart att de ska förstå att detta inte är på grund av min ätstörning (även om det inte rekommenderas att byta kost under tillfrisknandet i inlägget ovan). Utan för miljön, för djuren och för att det inte känns moraliskt rätt att äta djur. Det här är något jag vill. Något jag kan göra som bidrar och gör skillnad. Och för att jag blir så ledsen och förtvivlad över att veta vad som pågår runt omkring mig.

 

Ps. Filmen var hjärtslitande - är helt förtvivlad arg skakig ledsen osv. 

Ps2. Vill bara nämna att jag respekterar allas åsikter, detta är enbart hur jag ser det.

Fredagskväll.  

 Idag har jag

-haft estetisk kommunikation och försökt lära mig dansen vi bland annat ska göra i arbetet

-sen också media-lektion men den var urtråkig verkligen...

-hämtat ut engångskamera-bilder från Stockholm i somras!

-fryst som en jag-vet-inte-vad. (vi har nämligen väldigt kallt i huset eftersom värmen inte har hunnit slås på än?)

-p g a punkten ovan badat badkar

-och druckit chaité i min största kopp

-sovit

-sett på idol

och inte mycket mer.

 

Nu lyssnar jag på Bon Iver och skriver lite grann samtidigt som jag läser bloggar och sådär. Hade velat göra annat men ibland blir det inte som en vill, ju.

Små små klumpar som växer sig större i magsäcken för jag blir så ledsen när jag ser hur jag ser ut ibland. Benen är värst som alltid och det jag önskar mest av allt är att krympa ett par centimeter och bli mindre, ännu mindre - minst. Vill känna samma känslor som förut. Vill vara skör och ömtålig igen. Men saken är den att jag då, när jag var som djupast inne i det, inte kunde känna det så. Det var inte bra då heller för det blir aldrig bra, aldrig tillräckligt.

 

Ändå undrar jag om det verkligen är bättre såhär - att vara fast någonstans mittemellan. Varken helt frisk, eller väldigt sjuk. (Helst av allt skulle jag väl ändå vara helt frisk.) Vill kunna leva utan denna rädsla som ständigt infinner sig hos mig. Vill vara stark nog att ignorera det som idag triggar igång ätstörningen att stärka sitt grepp hos mig. För den här världen blir allt mer infekterad och sjuk och det känns i hela mig.

 

Det här inlägget är inte bra men det är mina känslor nedskrivna på ett vitt papper i ett försök att, ja. Jag vet inte riktigt. Det är såhär jag känner nu bara. Förlåt. Avskyr egentligen att skriva inlägg om hur jag känner när jag känner såhär, men samtidigt tänker jag att jag, på något sätt, måste få ut det här ur mig innan det exploderar. För det gör det tids nog, och det gör jag nästan vad som helst för att undvika.

Vill ändå tillägga att jag, trots detta, mår bättre än på länge. Men ibland har jag dåliga dagar, precis som alla andra. Hoppas på att vakna till en bättre dag imorgon (egentligen blir det väl idag)

 

 

 (publicera ångra sig publicera igen)

 

 Jag tänker att nu kanske är ett bra tillfälle att blogga men så tänker jag i och för sig ganska ofta men för det mesta hinner jag inte längre än att tänka tanken. vet inte om det p g a sommarjobb 08.45-15.15 mån-fre, trötthet eller någon annan, ännu okänd orsak. Kanske är det bara jag som inte har några meningar att dela med mig av.

 

Förra veckan var jag kallad på läkarmöte och jag var så hemskt nervös innan. Skakiga ben och isolerad från omvärlden. Det har tydligen inte gått så bra den senaste tiden trots att jag känt mig gladare och friare än på länge. Kanske är det bara en illusion, vad vet jag. Ingenting nuförtiden verkar det som. Känner mig som rädslan personifierad. Jag som allra helst undviker att fatta svåra beslut tvingas nu att ta ett beslut - och dessutom hålla fast vid det. Annars förlorar jag allt det som jag lyckats bygga upp igen. Och det får jag inte ge upp, trots att det innebär att släppa taget om ätstörningen. Men jag känner mig absolut inte underviktig och ibland är allt jag ser bara fel, och hur blundar man för det liksom? Ändå har jag inget val, för om jag faller tillbaka en gång till är jag inte säker på att jag tar mig upp igen.

 

Jag tänker ändå att det kommer lösa sig för jag ska se Håkan Hellström den 28 juni och det är helt fantastiskt. Sen ska jag göra en massa andra roliga saker som att åka till Stockholm med så bra personer ha picknick sova i segelbåten bada cykla gå på loppisar umgås med vänner och bara försöka leva för det är ju faktiskt sommar. Och sommaren är min bästa årstid.

 

 Men idag (och alla andra dagar för den delen) är jag så FRUKTANSVÄRT less på samhället, ätstörningar, att dessa sjukdomar romantiseras, att nya människor hela tiden drabbas, all tävlan om vem som har varit sjukast, all uppmaning till viktnedgång, att dagens ideal är så jävla skevt att man ska skämmas över sig själv för att man inte ser ut på ett visst sätt, att inte känna att man duger som man är och åh. Det är bara så sorgligt alltihop. Det gör ont ont ont i hela mig.

 

(Observera att jag är trött besviken arg och mest bara kladdar utan att tänka efter så mycket. Därför är texten inte så välskriven men jag tänker att det är bättre än inget och jag måste faktiskt skriva av mig)

 

puss.

Hej fina ni. 

 

Här här det ekat tomt länge, känns det som. Av en hel del orsaker som tidsbrist skolarbete resa, men kanske främst på grund av mig. För jag vet inte, jag verkar ha tappat förmågan att formulera mig och uttrycka mina känslor i ord. Överhuvudtaget. De har stannat kvar inuti kroppen och någonstans, efter ett tag blev känslorna så många att de flöt ihop till en enda klump, vars skillnader jag inte längre kunde urskilja.

 

Det har väl gått upp och ner den senaste tiden. Det senaste halvåret har varit turbulent och vintern måste nog vara min sämsta årstid. December januari februari mars april var så tunga och jag snubblade in på fel stigar. Valde sjukt framför friskt. Men med maj kom våren och värmen, i luften och likaså inuti mig. Jag vet inte när det vände men plötsligt var det lite lättare att andas. Förra lördagen packade jag väskan full med sommarkläder och pepp, för att tillsammans med mamma spendera en vecka i turkiet. Och det känns lite som att den veckan räddade mig lite grann, mitt bland den grå vardagen och all skolångest. Att sedan komma hem till sommarvärme solsken frukost ute i trädgården middag på altanen gav förmodligen, också det, lite extra energi. I söndags mötte jag upp vänner i stan för att köpa kulglass med smakerna choklad och regnbåge och sitta i hamnen och prata sola bara umgås. Det var jättefint och bra och jag var glad. Det faktum att skolan om mindre än tjugo dagar kommer bytas ut mot sommarlov och frihet får mig nästan att gråta av lättnad, för det betyder att jag har klarat första året i gymnasiet trots att jag så många gånger tvivlat och velat ge upp. Och jag känner mig faktiskt lite, lite friskare nu. Kanske är det bara en känsla, men jag är beredd att faktiskt kämpa lite nu. För jag har så många framtidsdrömmar äventyr resor ja allt möjligt som jag vill uppleva. Så mycket att vinna på att bli frisk, som att orka springa utan att det känns som att en ska dö till exempel. För det gjorde jag igår och ni kan inte förstå vilka frihetskänslor det var, att bara springa i skogen med musik i öronen en lagom varm eftermiddag. Okej, efter det dog jag lite grann men alltså känslan efter en springtur<3

 

Åh jag vet inte jag vet verkligen inte hur jag ska uttrycka mig och allting blir osammanhängade och fel, men jag hoppas att ni kanske förstår lite ändå. Puss

Äntligen har jag också påsklov. Tur det, eftersom all min pluggmotivation har blåst bort. Men solen skiner varje dag och det blir varmare. Snön börjar smälta bort. Kombinationen av det + Håkans nya låt gör mig alldeles vårrusig. Den är så fin och jag har inte gjort annat än att lyssna på den de senaste veckorna. Hursomhelst, mitt påsklov ska jag spendera hos min mormor och morfar, och sedan i LONDON<3 Längtar hemskt mycket, har skrivit listor och planerat massvis med roliga bestyr. Åh.

 

 Det finns så mycket jag vill göra. Ena sekunden är jag full av pepp och framtidsdrömmar, men sedan faller jag igen. Inser hur mycket jag begränsar mig själv och det gör så ont. Allt gör ont. Jag vill bara bli frisk och må bra men det går inte. Fast jo, det gör det väl. Men det tar så lång tid. Jag har i alla fall insett att den enda som förlorar på att vara sjuk är jag själv. Alla andras liv går vidare, medan jag fastnar någonstans mittemellan frisk och sjuk. Usch.

 

Och nu känner jag att det spårade lite så jag väljer att avsluta här. Ha det fint i påsk och så hörs vi någon gång.<3

Hittade några gamla anteckningar som jag skrev för några månader sedan.

 

"Antecknar för att inte glömma bort. Minsta fragment som kan påminna mig om vad som har hänt. Allt mörker. För att minnas min vardag som präglades av ångest, självdestruktivitet, smärta och tomhet. Likgiltighet. Det som fanns kvar av mig var ett tomt skal, som för varje dag gick sönder och skingrades i tusen, papperstunna bitar. Aldrig har jag varit så skör."

 

"Om vi delade samma luft kunde vi andas tillsammans och låta våra andetag dansa tillsammans. Som snöflingor som färgar luften vit en gnistrande vinternatt."

 

"Snälla våren. Tina upp mitt frusna hjärta och värm mina frostbitna andetag. Låt det vara ljust och okomplicerat."

 

"Jag vill vandra på evighetslånga vägar. Jag vill dansa hela nätter. Jag vill skrika av lycka och leva i nuet. På en plats där det förflutna inte längre existerar och där framtiden ännu är oviss. I en okomplicerad, ljus och oändlig vardag."

 

"Det gör så ont att säga farväl. Som när två blickar möts för sista gången."

 

"Jag vill skriva ner dig så att du aldrig försvinner. För, trots att du inte är här är ett pappersminne bättre än den tomhet jag skulle genomlida om du försvann och raderade allt som varit du."

 

"Hur kan något sluta existera efter så många år. Det enda som återstår är små, små fragment av lycka. Stora nog att existera, men för små för att uppfattas av mänskligheten. Så vad finns då kvar, egentligen?"

Jag känner att jag behöver skriva av mig.

 

Jag skäms så jävla mycket över att en del av mig faktiskt vill bli frisk. Över att en del av mig inte vill leva såhär längre. Över att en del av mig är trött på att sträva efter en utmärglad kropp och synliga benknotor. Att en del av mig faktiskt vill må bra igen - vara lycklig. Jag förstår inte varför men någonting i mig tycker att det är en skam att vara lycklig. Att jag är dömd till att må dåligt. Men den del av mig som faktiskt vill något, som har mål och drömmar, är inte tillräckligt stor för att jag ska orka vända allt det här. Jag känner mig inte färdig med sjukdomen. Man pratar om en slags gräns, då man känner att det är nog, att man har nått sin absoluta botten. Och även om jag har nått min förra året så kan jag verkligen inte komma ihåg hur dåligt jag mådde då. Min hjärna har liksom förträngt allt det svarta mörka under inläggningen och tiden innan och efter. Jag kommer inte ihåg, jag kommer inte ihåg känslan av att all livslust var slut, att bara gå och vänta på att försvinna. Så min hjärna förfinar bilden av att vara sjuk och gör det till något bra, något att sträva efter. Fel, fel, fel.

 

Jag är så himla vilsen. Mitt liv är som en dragkamp där jag slits från sida till sida, alltid på gränsen till att falla över innan jag rycks tillbaka åt andra hållet.

 

Men samtidigt så vill jag så mycket. Jag önskar att jag kunde inse att det inte är värt att slösa bort mitt liv på självdestruktivitet. Men att tillåta mig själv att må bra - nej, jag skäms nästan av bara tanken.

 

Om jag bara kunde sluta jämföra sig med allt och alla hela tiden och inse att livet inte handlar om att tävla om att vara sjukast, smalast, vem som mår sämst och vem som har varit inlagd flest gånger. Osv. Jag vill bara lämna allt sjukt. Men hur bestämmer man sig för att det faktiskt är nog nu? Hur börjar man kämpa på riktigt?