Jag känner att jag behöver skriva av mig.

 

Jag skäms så jävla mycket över att en del av mig faktiskt vill bli frisk. Över att en del av mig inte vill leva såhär längre. Över att en del av mig är trött på att sträva efter en utmärglad kropp och synliga benknotor. Att en del av mig faktiskt vill må bra igen - vara lycklig. Jag förstår inte varför men någonting i mig tycker att det är en skam att vara lycklig. Att jag är dömd till att må dåligt. Men den del av mig som faktiskt vill något, som har mål och drömmar, är inte tillräckligt stor för att jag ska orka vända allt det här. Jag känner mig inte färdig med sjukdomen. Man pratar om en slags gräns, då man känner att det är nog, att man har nått sin absoluta botten. Och även om jag har nått min förra året så kan jag verkligen inte komma ihåg hur dåligt jag mådde då. Min hjärna har liksom förträngt allt det svarta mörka under inläggningen och tiden innan och efter. Jag kommer inte ihåg, jag kommer inte ihåg känslan av att all livslust var slut, att bara gå och vänta på att försvinna. Så min hjärna förfinar bilden av att vara sjuk och gör det till något bra, något att sträva efter. Fel, fel, fel.

 

Jag är så himla vilsen. Mitt liv är som en dragkamp där jag slits från sida till sida, alltid på gränsen till att falla över innan jag rycks tillbaka åt andra hållet.

 

Men samtidigt så vill jag så mycket. Jag önskar att jag kunde inse att det inte är värt att slösa bort mitt liv på självdestruktivitet. Men att tillåta mig själv att må bra - nej, jag skäms nästan av bara tanken.

 

Om jag bara kunde sluta jämföra sig med allt och alla hela tiden och inse att livet inte handlar om att tävla om att vara sjukast, smalast, vem som mår sämst och vem som har varit inlagd flest gånger. Osv. Jag vill bara lämna allt sjukt. Men hur bestämmer man sig för att det faktiskt är nog nu? Hur börjar man kämpa på riktigt?