Hittade några gamla anteckningar som jag skrev för några månader sedan.

 

"Antecknar för att inte glömma bort. Minsta fragment som kan påminna mig om vad som har hänt. Allt mörker. För att minnas min vardag som präglades av ångest, självdestruktivitet, smärta och tomhet. Likgiltighet. Det som fanns kvar av mig var ett tomt skal, som för varje dag gick sönder och skingrades i tusen, papperstunna bitar. Aldrig har jag varit så skör."

 

"Om vi delade samma luft kunde vi andas tillsammans och låta våra andetag dansa tillsammans. Som snöflingor som färgar luften vit en gnistrande vinternatt."

 

"Snälla våren. Tina upp mitt frusna hjärta och värm mina frostbitna andetag. Låt det vara ljust och okomplicerat."

 

"Jag vill vandra på evighetslånga vägar. Jag vill dansa hela nätter. Jag vill skrika av lycka och leva i nuet. På en plats där det förflutna inte längre existerar och där framtiden ännu är oviss. I en okomplicerad, ljus och oändlig vardag."

 

"Det gör så ont att säga farväl. Som när två blickar möts för sista gången."

 

"Jag vill skriva ner dig så att du aldrig försvinner. För, trots att du inte är här är ett pappersminne bättre än den tomhet jag skulle genomlida om du försvann och raderade allt som varit du."

 

"Hur kan något sluta existera efter så många år. Det enda som återstår är små, små fragment av lycka. Stora nog att existera, men för små för att uppfattas av mänskligheten. Så vad finns då kvar, egentligen?"