ömma blåmärken på nakna ben och ingen vet hur de kommit till
Fredagskväll.
(Jag fryser. Iskylan går som en elektrisk ström genom kroppen. Som blodet som cirkulerar av ett hjärtas slag sprider den ut sig, kall och blåsig, inuti mig. Hud som knottrar sig av gåshud och armar som kramar hårt hårt för att hålla värmen)
Idag har jag
-haft estetisk kommunikation och försökt lära mig dansen vi bland annat ska göra i arbetet
-sen också media-lektion men den var urtråkig verkligen...
-hämtat ut engångskamera-bilder från Stockholm i somras!
-fryst som en jag-vet-inte-vad. (vi har nämligen väldigt kallt i huset eftersom värmen inte har hunnit slås på än?)
-p g a punkten ovan badat badkar
-och druckit chaité i min största kopp
-sovit
-sett på idol
och inte mycket mer.
Nu lyssnar jag på Bon Iver och skriver lite grann samtidigt som jag läser bloggar och sådär. Hade velat göra annat men ibland blir det inte som en vill, ju.
Livet är lite svårt att hantera för tillfället. Hur gärna en del av mig vill försöka kan jag inte förmå mig själv att göra det fullt ut. Faller alltid på någon punkt. Misslyckas. Patetisk.
Små små klumpar som växer sig större i magsäcken för jag blir så ledsen när jag ser hur jag ser ut ibland. Benen är värst som alltid och det jag önskar mest av allt är att krympa ett par centimeter och bli mindre, ännu mindre - minst. Vill känna samma känslor som förut. Vill vara skör och ömtålig igen. Men saken är den att jag då, när jag var som djupast inne i det, inte kunde känna det så. Det var inte bra då heller för det blir aldrig bra, aldrig tillräckligt.
Ändå undrar jag om det verkligen är bättre såhär - att vara fast någonstans mittemellan. Varken helt frisk, eller väldigt sjuk. (Helst av allt skulle jag väl ändå vara helt frisk.) Vill kunna leva utan denna rädsla som ständigt infinner sig hos mig. Vill vara stark nog att ignorera det som idag triggar igång ätstörningen att stärka sitt grepp hos mig. För den här världen blir allt mer infekterad och sjuk och det känns i hela mig.
Det här inlägget är inte bra men det är mina känslor nedskrivna på ett vitt papper i ett försök att, ja. Jag vet inte riktigt. Det är såhär jag känner nu bara. Förlåt. Avskyr egentligen att skriva inlägg om hur jag känner när jag känner såhär, men samtidigt tänker jag att jag, på något sätt, måste få ut det här ur mig innan det exploderar. För det gör det tids nog, och det gör jag nästan vad som helst för att undvika.
Vill ändå tillägga att jag, trots detta, mår bättre än på länge. Men ibland har jag dåliga dagar, precis som alla andra. Hoppas på att vakna till en bättre dag imorgon (egentligen blir det väl idag)
jag tycker om er i alla fall. <3
(publicera ångra sig publicera igen)
Kommentarer
Postat av: Maja
Känner verkligen igen mig i det där. Inte sjuk men inte heller helt frisk; man vill inte vara fast där emellan med det är ett helvete att ta sig därifrån.
Massa kramar! <3
Svar:
lineamaria.webblogg.se
Postat av: Julia
Sådana dagar kommer komma, hur frisk eller sjuk man än är. Och det är okej, något man nog måste acceptera. Men desto bättre man mår desto enklare blir det att också att ta sig igenom sådana dagar. Jag lovar! Jag har upplevt det själv nu och jag skulle inte ljuga.
Fina, fina Linnea <3
Svar:
lineamaria.webblogg.se
Trackback
