Det går bajsdåligt för mig nu. Har trillat tillbaka rejält, till samma vardag som för två år sedan. Bråk och skrik och en massa ångest ångest ångest som ständigt gör sig påmind som ett tryck över bröstkorgen. Försöker att bara andas in och andas ut, tänka om och tänka rätt men det fungerar inte så bra, tyvärr. Fan, varför kan jag inte bara göra som alla andra säger, varför kan jag inte lyssna på min läkare eller lita på mina föräldrar. Kommer aldrig att förstå hur något som för andra verkar självklart kan te sig så himla obegripligt för mig. Hur det kan kännas så fruktansvärt fel.
Men jag är kanske sjuk ändå, trots att bara tanken känns främmande för mig. Och ändå har jag vetat hela tiden. Eller? Jag har ju en diagnos. Kroppen min börjar protestera nu, börjar ge upp efter en lång period av nedbrytning. Faktum är att den har sagt ifrån för länge sedan, men det har ignorerats av mig. Bara fortsätter att slå på den, dag ut och dag in. För att jag inte förtjänar bättre. Finns ingenting jag har lika låga tankar om som mig själv. Läkaren säger att det är farligt nu. Att det, nästa gång om det är mindre blir inläggning direkt. Slutenvård alltså - än en gång. Jag som svor att jag aldrig mer skulle dit, och så står jag här idag. En hårsmån från att bli inlåst. Och jag måste erkänna att det får mig att känna mig ganska tudelad. Hela tiden motstridiga känslor. Men jag vet att blir jag inlagd försvinner allt jag lever för och ersätts av ett enda mörker. Där och då skulle alla mina chanser till ett värdigt liv gå upp i rök.
Man måste bli frisk någon gång annars dör man. Stundtals finns det ingenting jag hellre vill. De stunder när jag verkligen känner hur mycket jag går miste om, och hur mycket som jag inte skulle få uppleva så länge jag fortsätter att vidmakthålla sjukdomen. För det är alltid den som ligger närmast mig. Den som får mig att alltid ta ett visst avstånd från andra. Jag börjar förstå att så länge man går hand i hand med anorexin kommer man aldrig kunna leva fullt ut. Så länge ätstörningen är det viktigaste man har kommer man att prioritera den före allt annat fastän det inte är det man vill. Fastän man vill så mycket annat. I alla fall vill jag det ibland. Vara fri. Ändå gör jag allt för att tillfredsställa min sjukdom. För att det gör så in i helvete ont att inte lyssna. För att jag knappt ens kan skilja på vad jag känner och vad som ätstörningen intalar att jag känner. Gränsen är så suddig nu. Det har blivit som en identitet. Något jag identifierar mig med. Och jag tvivlar på att jag ens är något utan den???
Tusentals frågetecken känslor tankar som skapar fullkomligt kaos innanför pannbenet. Vad ska jag ta mig till? Inget skrämmer mig så mycket som att bli frisk. Men att alltid vara sjuk är minst lika illa. Om inte värre.
Jag brukar försöka tänka på vad jag egentligen vinner på att vara sjuk. Vad är det jag strävar efter?
Kan inte säga att jag hittar något vidare svar på den frågan faktiskt.
Jag vet att jag från början ville vara smal. Men jag vet inte, hela min tid som sjuk har spegelbilden bara visat en stor, sorglig klump av misslyckanden. Så jävla otillräcklig. Och numera tror jag inte att det till största del handlar om det. Utseendet alltså. Det kanske är så det kommer till uttryck - men ett missvisande sådant. Jag hade gjort allt för att få vara vacker och känna mig nöjd, visst. Men vackrare blir man inte för att man lyckas gå ner en massa kilon i vikt.
För jag känner mig allt annat än vacker när pappa förtvivlat säger att jag håller på att försvinna. Jag känner mig allt annat än tillräcklig när jag ser avsmaken i andras blickar och jag har med få undantag aldrig känt mig så förskräcklig som nu. Jag känner mig allt annat än lycklig när jag tvingar mig ut på promenad klockan elva på en helgkväll när det stormar utomhos.
Ändå är jag fast.
Nu undrar jag bara om jag ska klara av att vända det här. Och hur jag ska stå ut med obehaget och att ständigt känna mig äcklig. Hur jag ska kunna acceptera att jag tvingas ge upp min kamp. Alla mina ansträngningar som varit förgäves.
Men nä, jag vill mer än såhär. Det är inte värt det, och kommer aldrig vara värt det. Jag tänker inte komma på mig själv med att om 60 år sitta för mig själv och ångra att jag inte gav livet en ärlig chans. För det kan vara fruktansvärt, men det kan också vara fantastiskt jäkla superbra. Jag kommer inte att vara smal, jag kommer inte att se sjuk ut och jag kommer inte att ha kvar tryggheten i att leva med en ätstörning. Men det får vara så. Jag kan inte acceptera det idag, det känns hemskt. Men kanske om några månader, ett halvår eller ett år. Snälla, låt mig acceptera det någon gång i alla fall.
Förhoppningsvis kommer jag att klara det. Om inte så har jag i alla fall försökt.
Behövde ventilera. Och äntligen kan jag ändå få ut mig en del ord. Jag hoppas ni tar hand om er. Vi hörs.
