Jag vill springa så långt bort från Det som möjligt. Jag vill bara springa det fortaste jag kan och aldrig stanna.

 

 

Tvätta bort det ilskna och ömma i mild tvål. Låta det rinna ut med allt det andra vattnet. Allt som vi inte behöver. Kan en göra så?

 

 

Varför frågar man inte varandra hur en hur mår längre. Det finns ingen konflikt längre men jag vet inte om tystnad är så mycket bättre. Mindre komplicerat men inte bra. Tycker inte om att vara i tystnaden för i den finns det rum för så många frågor som aldrig blir besvarade.

 

 

Om du visste hur många gånger jag läst den texten och hur mycket det känns i mig varenda gång.

 

 

Och mycket i mina tankar handlar om förändringen - denna stora, överväldigande oro och osäkerhet över Kroppen. Den känslan tränger igenom alla försök att hålla blicken borta. Är nog ovan i min kropp och vet nog inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. Är det kroppsuppfattningen som ännu spökar eller är det bara såhär det är Jag vill ingenting samtidigt som jag önskar så mycket mer

 

 

 

Det här är allt och ingenting och obegripligt men fullständigt logiskt och inte så mycket mer än så. Inget vettigt men livsviktigt ändå. 

 

 

 

puss&kram, hoppas vintern är snäll mot er.