Förra veckan var jag kallad på läkarmöte och jag var så hemskt nervös innan. Skakiga ben och isolerad från omvärlden. Det har tydligen inte gått så bra den senaste tiden trots att jag känt mig gladare och friare än på länge. Kanske är det bara en illusion, vad vet jag. Ingenting nuförtiden verkar det som. Känner mig som rädslan personifierad. Jag som allra helst undviker att fatta svåra beslut tvingas nu att ta ett beslut - och dessutom hålla fast vid det. Annars förlorar jag allt det som jag lyckats bygga upp igen. Och det får jag inte ge upp, trots att det innebär att släppa taget om ätstörningen. Men jag känner mig absolut inte underviktig och ibland är allt jag ser bara fel, och hur blundar man för det liksom? Ändå har jag inget val, för om jag faller tillbaka en gång till är jag inte säker på att jag tar mig upp igen.

Jag tänker ändå att det kommer lösa sig för jag ska se Håkan Hellström den 28 juni och det är helt fantastiskt. Sen ska jag göra en massa andra roliga saker som att åka till Stockholm med så bra personer ha picknick sova i segelbåten bada cykla gå på loppisar umgås med vänner och bara försöka leva för det är ju faktiskt sommar. Och sommaren är min bästa årstid.

 Men idag (och alla andra dagar för den delen) är jag så FRUKTANSVÄRT less på samhället, ätstörningar, att dessa sjukdomar romantiseras, att nya människor hela tiden drabbas, all tävlan om vem som har varit sjukast, all uppmaning till viktnedgång, att dagens ideal är så jävla skevt att man ska skämmas över sig själv för att man inte ser ut på ett visst sätt, att inte känna att man duger som man är och åh. Det är bara så sorgligt alltihop. Det gör ont ont ont i hela mig.

(Observera att jag är trött besviken arg och mest bara kladdar utan att tänka efter så mycket. Därför är texten inte så välskriven men jag tänker att det är bättre än inget och jag måste faktiskt skriva av mig)

puss.