Egentligen har jag nog aldrig sagt i klartext "att jag är feminist" och enbart snuddat vid ämnet här på bloggen. Men det är jag ju. Klart som fan att kvinnor och män ska ha samma rättigheter, liksom.

 

Ganska länge, och till viss del än idag har jag varit ganska kluven på huruvida jag har "rätt" att kalla mig feminist. När kan en kalla sig själv feminist egentligen? Har väl varit tveksam på om jag gör tillräckligt, för jag är ju knappast aktiv i alla diskussioner, och är inte den som vågar säga ifrån alltid. Jag vill göra mer än vad jag faktiskt gör, ju. Men jag försöker och lär mig faktiskt hela tiden mer. 

 

Men kanske var det i samband med att jag började öppna ögonen. Läste om feminism på bloggar jag följer, blev intresserad, försökte lära mig mer och sådär. Plötsligt fanns det där varje dag. Runt omkring en, i vardagen.

Som i somras, då jag en blåsig dag blev tillsagd att "släppa kjolen" av ett gäng äldre, för mig helt främmande killar som tyckte sig ha rätt att slänga ur sig sexistiska kommentarer. 

I högstadiet, när den sträcka vi tjejer skulle springa var betydligt kortare än vad killarnas var. Och för att jag, när jag ifrågasatte det, fick svaret att tjejer inte klarar av att springa lika långt som killar. 

För att jag så länge jag kan minnas har varit rädd för att gå ensam sent på kvällen, och för hur många gånger det hindrat mig från att göra saker.

För att kvinnor i många fall bedöms utseendemässigt medan män bedöms utifrån prestationer och för att andelen som insjuknar i ätstörningar nästan till hundra procent är tjejer.

Med mera. 

 

Och så ska det ju inte vara.

 

 

Jag är inte jätteaktiv på tumblr och den är väl inte så speciell heller. Men här är den.

 

 

Tack tack tack för att ni orkade skriva några frågor så att den pinsamma situationen ej behövde uppstå, haha! puss va fina ni är<3