Jag vill leva.

Jag vill att mina vänner ska vilja ha med mig, utan att behöva oroa sig för att jag inte äter eller att jag ska krångla.

Inte vara besvärlig, ivägen.

Jag vill inte göra illa min omgivning genom att göra illa mig själv. 

Jag vill inte förstöra livet för min familj mer än vad jag redan gjort.

Jag vill inte vara ett föremål för andra att tycka synd om. 

Jag vill ha mer ansvar, som den nästan artonåriga människa jag faktiskt är.

Jag vill inte vara ledsen. 

Jag vill inte vara beroende av andra för att överleva, jag vill klara mig själv. Bli självständig, en egen individ.

Jag vill aldrig mer behöva spendera så mycket tid på sjukhuset som jag gjort de senaste åren.

Jag vill ha energi och ork till att göra mitt bästa i skolan, och veta att jag gör mitt allra bästa, oavsett vad resultatet blir.

Jag vill få träna igen. Känna vinden blåsa i ansiktet en tidig morgon, känna benen bära mig framåt med lätta steg genom en juniskog. Få göra det jag älskar igen, det jag vet att jag mår så mycket bättre av.

Jag vill släppa in människor istället för att stänga dem ute.

Jag vill tro att någon kan tycka om mig, tro att kärlek är till för även mig.

Jag vill inte skämmas över mig själv och min kropp mer. 

Jag vill stå stadigare på marken, tillräckligt stabil för att inte snubbla till så lätt.

Jag vill inte förlora mina vänner, för ni betyder så jävla mycket mer än ni vet om.

Jag vill gå på fester utan att ha stenhård kontroll på hur mycket alkohol som förtärs, hångla, dansa utan att bry mig om hur jävla fult det ser ut.

Jag vill inte vara rädd för mat.

Jag vill kunna köpa en påse lösviktsgodis, om jag är sugen och för att det faktiskt är okej, ju.

Jag vill inte avstå från livet bara för att det inte rättar sig efter ätstörningens linjer. 

Jag vill inte känna denna meningslöshet mer.

Jag vill inte tro att jag inte förtjänar mer än såhär. Alla människor förtjänar mer än såhär.

Jag vill skratta på riktigt igen. Jag saknar magvärken och kippandet efter luft vid en brutal skrattattack, mer än något annat.

Jag vill lära mig att acceptera den kropp som jag i nuläget hatar så fruktansvärt mycket.

Jag vill bli frisk. Åtminstone en del av mig, den del som inte är infekterad och sjuk.

 

Kanske kommer jag alltid att känna anorexin dra i mig, någonstans i bakgrunden. Som viskningar som lockar mig tillbaka till svält. Men kanske det finns ett bättre liv, som jag inte upptäckt än. Eller så gör det inte det, och allt kommer att vara förgäves. I vilket fall som helst kommer jag aldrig få reda på det om jag inte vågar testa. Får ont i hela kroppen av bara tanken, men. Det kanske är värt det. Även om jag bara är ingenting. För vad finns kvar när det som tar upp hela ens tankevärld plötsligt inte finns där längre på samma sätt. Blir en bara ett tomt skal då? Och om jag avskyr min kropp nu, hur mycket värre kommer inte den avskyn bli i takt med att vikten går upp? Jag är inte ens smal.

 

Står inte ut med detta, men ser ingen utväg.