Pang bom. Krasch. 

 

Så var jag nere på botten igen. Av något så litet som en bild, och några få ord. Som en liten påminnelse.

Att något så litet, långt borta kan påverka mig så otroligt mycket, det förstår jag inte. Jag vet bara att det plötsligt gör jätteont någonstans i mig, det värker och sliter sönder alla murar jag byggt upp. Drar fram de minnen jag så länge arbetat för att trycka bort. Och tårarna trycker bakom ögonenlocken. Så jävla ledsen.

Och så väldigt, väldigt besviken över att jag inte lyckats komma längre. Över att saknaden av total avstängdhet stundtals fortfarande är lika stark. Likt en orkan som sveper in med full kraft över städer, med förödande konsekvenser för det som står i dess väg. 

 

Jag avskyr klumpen i halsen som plötsligt finns där efter att ha bläddrat tillbaka i kameraarkivet på telefonen. Som om allting går på repeat fast jag står utanför denna gång. För jag ser ju nu, hur mer och mer av mig försvann tills det knappt fanns något kvar. Och jag läser gamla anteckningar som inte känns som mina, men som jag trots det minns så väl. En dag av alla dagar när jag satt ihopkrupen intill sjukhusfönstret på avdelning 45. Hur jag skrev om att inte vilja vakna igen, eftersom det inte fanns något att vakna till längre. Med en kropp som inte hade klarat en dag till utan vård, knappt kapabel att fortsätta fungera och med en själ som redan hade dött. Och jag minns att mamma och pappa alltid stannade vakna ett tag på kvällarna, för att försäkra sig om att deras dotter fortfarande andades trots att hjärtat slog i otakt. Jag minns hundratals andra detaljer. Varje tår, varje skrik, allting. Det är så starkt och så extremt laddat. I denna stund känns det som att jag ska dö av bara tanken på allt som var min vardag för inte så länge sedan och hur jävla dåligt jag mådde då.

 

Det var lite mer än två år sedan jag fick diagnosen anorexia nervosa och trots att det finns skrivet på papper, trots många försök av läkare och anhöriga att få mig att inse det kan jag för allt i världen inte förstå. Kan inte ta det på allvar, inte nu och inte ens då, när det var som värst.

 

Men någon dag, när jag är på en bättre plats, när jag har fått någon slags sjukdomsinsikt, ska jag skriva om allting. Få ut all sorg som denna tid har gett, och fortfarande ger mig. Kanske kan jag släppa taget då, och gå vidare. Tills dess kommer det nog att fortsätta skava. Bryta ner mig, bit för bit. Men jag tänker försöka nu, ge friskheten en ärlig chans. Om än inte för mig själv men för andra. (Jag vet att jag sagt dessa ord flera gånger förut, utan att en förändring följt. Men det är annorlunda nu. Jag ska vara så stark som jag förväntas vara.)