Hej kära ni. 

 

Jag har varit borta en tid nu, härifrån men också från allt som hör till vardagen. Har knappt gått i skolan alls sedan innan påsklovet, utan istället åkt in och ut på avdelningar varvat med täta besök på sjukhuset för olika kontroller. Det har stundtals varit jobbigare än vad det varit på väldigt lång tid. Jag har gråtit skrikit vägrat och varit så himla himla ledsen. Känt det som att hela världen vänt sig emot mig. Sprungit för att fly undan smärtan, för att inse att den slår dubbelt så hårt emot en när en stannar upp för att hämta andan. 

 

Jag har tappat ganska mycket den sista tiden. Lever väl med olika hot över mig, känns så otroligt knäppt egentligen. För mig känns det såklart inte som om det är mig själv de pratar om. Men det spelar ingen roll vad jag tycker, tänker och tror mig veta längre. Antar jag. Har väl nästan aldrig känt mig så förvirrad som nu, den senaste tiden. Jag är väl i alla fall ganska tacksam för att mitt hjärta orkat fortsätta slå, att kroppen inte gett upp helt. 

 

Jag försöker förtvivlat hålla mig ovanför ytan, så gott det går. Men de stunderna jag kan tänka klart, vara mig själv, är inte så många längre. Jag är trots det fast besluten om att på något sätt klara det här, mot alla odds och trots allas misstro. Men inte utan hjälp, för då famlar jag i mörkret. Så på söndag åker jag neråt i landet för att påbörja en behandling, för att förhoppningsvis kunna rätta till det här. Jag är lättad, såklart - samtidigt som jag ALDRIG tidigare varit så rädd som jag är nu, inför detta. Men ensam klarar jag inte det här, ensam har jag ingen chans mot mig själv.

 

Flera gånger om dagen undrar jag vad tusan jag gett mig in på. Frågar mig själv om jag verkligen är redo att släppa taget? Detta har varit mitt liv ett bra tag nu, min trygghet, mitt gömställe. Men jag kan inte gömma mig längre utan att det ger konsekvenser. Jag är rent ut sagt svinrädd för den kroppsliga samt mentala förändringen men hej, jag blir nog aldrig mer redo än såhär. Kommer aldrig känna att det är tillräckligt för denna sjukdom fungerar så, har jag hört.

 

Därför tänker jag försöka nu, en gång för alla. För jag vill leva, inte bara (knappt) överleva. Så jag väljer att tro på att det kan bli bättre, bra. Att det går att bli frisk, och att det är värt det. Att jag kommer räcka till ändå. 

 

Kan inte lova en särskilt frekvent uppdatering här, i och med att jag inte kommer vara hemma. Ska försöka komma tillbaka steg för steg, eftersom jag trots allt tycker om att skriva här. Så, somsagt. Hej. Hur är det med er?

Är det någon som tittar in här fortfarande?