Äntligen har jag också påsklov. Tur det, eftersom all min pluggmotivation har blåst bort. Men solen skiner varje dag och det blir varmare. Snön börjar smälta bort. Kombinationen av det + Håkans nya låt gör mig alldeles vårrusig. Den är så fin och jag har inte gjort annat än att lyssna på den de senaste veckorna. Hursomhelst, mitt påsklov ska jag spendera hos min mormor och morfar, och sedan i LONDON<3 Längtar hemskt mycket, har skrivit listor och planerat massvis med roliga bestyr. Åh.
Det finns så mycket jag vill göra. Ena sekunden är jag full av pepp och framtidsdrömmar, men sedan faller jag igen. Inser hur mycket jag begränsar mig själv och det gör så ont. Allt gör ont. Jag vill bara bli frisk och må bra men det går inte. Fast jo, det gör det väl. Men det tar så lång tid. Jag har i alla fall insett att den enda som förlorar på att vara sjuk är jag själv. Alla andras liv går vidare, medan jag fastnar någonstans mittemellan frisk och sjuk. Usch.
Och nu känner jag att det spårade lite så jag väljer att avsluta här. Ha det fint i påsk och så hörs vi någon gång.<3
Hittade några gamla anteckningar som jag skrev för några månader sedan.
"Antecknar för att inte glömma bort. Minsta fragment som kan påminna mig om vad som har hänt. Allt mörker. För att minnas min vardag som präglades av ångest, självdestruktivitet, smärta och tomhet. Likgiltighet. Det som fanns kvar av mig var ett tomt skal, som för varje dag gick sönder och skingrades i tusen, papperstunna bitar. Aldrig har jag varit så skör."
"Om vi delade samma luft kunde vi andas tillsammans och låta våra andetag dansa tillsammans. Som snöflingor som färgar luften vit en gnistrande vinternatt."
"Snälla våren. Tina upp mitt frusna hjärta och värm mina frostbitna andetag. Låt det vara ljust och okomplicerat."
"Jag vill vandra på evighetslånga vägar. Jag vill dansa hela nätter. Jag vill skrika av lycka och leva i nuet. På en plats där det förflutna inte längre existerar och där framtiden ännu är oviss. I en okomplicerad, ljus och oändlig vardag."
"Det gör så ont att säga farväl. Som när två blickar möts för sista gången."
"Jag vill skriva ner dig så att du aldrig försvinner. För, trots att du inte är här är ett pappersminne bättre än den tomhet jag skulle genomlida om du försvann och raderade allt som varit du."
"Hur kan något sluta existera efter så många år. Det enda som återstår är små, små fragment av lycka. Stora nog att existera, men för små för att uppfattas av mänskligheten. Så vad finns då kvar, egentligen?"
Igår bar jag senapsgula strumpbyxor (en liten tag i alla fall) och åt fruktsallad bestående av kiwi, apelsin, äpple och någon valnöt. Åh, fruktsallad är bra. Solsken också, för den delen. Det har varit fint väder hela helgen och nu drömmer jag om vår.
Imorgon åker jag med min klass till Stockholm för en fyradagarsvistelse i huvudstaden. Och det ska bli jättekul, såklart, men jag är så hemskt nervös. Tankarna har gått på högvarv de senaste dagarna, och allt jag kan fokusera på är: Hur tusan ska jag klara mig själv. Utan någon som säger åt mig när det är dags att äta. Jag som blivit så bekväm här hemma, nästan för bekväm. Men jag tror att det kommer bli bra ändå, på något sätt. Vi har ju en hel del ledig tid så jag kommer få spendera eftermiddagarna i stan och på söder. Åh, älskade Stockholm. Ska besöka alla mina favoritbutiker.
Jag är bara så rädd. För rösterna som kommer när jag som minst behöver dem, när jag är som skörast.
så ömtålig.
som om jag skulle gå av
utav minsta vindpust
och det blåser mer nu
det stormar.
Mitt bästa kanelté från yogi. Det luktar jättemycket och jättegott. Mmmmmm...
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Skriver långa meningar och försöker att få ihop något slags sammanhang, för att sedan ta bort allting igen. Och så fortsätter det. Kan verkligen inte få fram några ord just nu.
Ha en bra fredag i alla fall! Och idag är det förresten Internationella kvinnodagen, hihi!
