hur i all världen kan jag vara beredd att offra allting som betyder något, varför känns det som att ingenting riktigt spelar någon roll längre, varför blir jag aldrig redo att lämna skiten bakom mig

 

och

 

och skolan har börjat igen utan att jag kan förstå hur det gick till. Var jättetrött som förväntat, första skoldagen. Vintern tycker inte riktigt om mig, känns det som. Sveper in mig i en ständig trötthetskänsla som gör att det mesta jag gör känns ungefär som att bestiga mount everest. Påfrestande, fysiskt som psykiskt. Blir lite ledsen av att märka att jag inte har en energimängd som räcker till för hela mig, både kropp och själ. Att tvingas prioritera bort det minst viktiga, men som för mig kanske egentligen är vad som får en att orka, gör hela tillvaron mycket tyngre.

 

Försöker att bota denna trötthet med att knapra D-vitamin varje morgon. De morgnar jag kommer ihåg att göra så, dvs. Tänker att lite hjälp på traven aldrig är fel, trots tveksamheten jag känner till om vitaminpiller verkligen ger någon effekt. Jag vill tro det, tror jag ändå. 

 

Denna årstid tenderar att locka fram en impulsiv, stark önskan om att ändra på någonting i vardagen. Få den att glittra lite mer, ge den en mening för att slippa känna denna kvävande dimma av meningslöshet. Som nu, när jag vill ta fram kökssaxen och klippa av flera decimeter av hår samt spontanboka en tid för att tatuera mig. Rensa ur garderoben och införskaffa nya plagg. Resa, flytta till en annan stad, bli någon annan. Förstår att detta låter så himla ytligt, men tro mig, det ligger något mer, något större bakom. Kanske kan det vara en enklare strategi, i ett febrilt sökande efter det läge där man kan känna sig tillräcklig, där man orkar stå ut med sig själv.

 

Idag var jag förbi röda korset en sväng. Hittade en kappa, en långkjol och en bok - som jag redan har läst, men det var en sån där bok som går att läsa om och om igen. Kan visa er imorgon om jag hinner?

 

Sist men inte minst har jag en liten fråga. På senaste tiden har mitt hår varit så himla sprött och livlöst. Ser bara torrt och trist ut, måste jag erkänna... Så om någon har ett stycke tips, skriv hemskt gärna en kommentar. 

 

(Lämna gärna en liten hälsning även om den inte innehåller något tips. Blir bara jättegla, känns litegrann som att ni håller er på något slags avstånd - jag lovar, jag bits inte)

 

 

onsdagskramar!

Vad har du på dig? Ett iskallt hus i kombination med att jag fryser väldigt lätt= underställsbyxor och en stickad kofta, inbäddad under både filt och täcke!! Mys.

Vem saknar du? Vänner som man tappat bort lite grann, kanske. 

 

 

Vilka kändisar har du blivit jämförd med? Ingen, vad jag kommer ihåg? Knasigt. Fast jag kommer verkligen inte på någon jag skulle kunna likna, så det är nog inte så konstigt ändå. 

 

Vad är du rädd för? Att jag inte ska lyckas hålla mitt "nyårslöfte", dvs att komma i tid till lektionerna!!

 

En person du tycker är snygg? Finns jäkligt många snygga personer. Har en liten crush på Adam Lundgren för tillfället... blir så när jag tittat på Känn ingen Sorg.

 

Blir du lätt svartsjuk? Jaa, ganska lätt tror jag nog. Tyvärr. Försöker att jobba på detta, dock. 

 

Jag bara fastnar. Jag har fastnat för länge, länge sedan. För när man nästan insett att det inte går att stanna kvar men lika mycket inser att man verkligen inte kan resa sig upp och gå, vad i helvete gör man då? När man tänker och tänker och ena delen av en säger ifrån så fort man råkar snudda vid blotta tanken på't och man känner hur kroppen stretar emot, hur den vrider och vänder på sig av obehag. Som en skyddsmekanism som blivit så invand att den numera tillhör en av de kroppsliga instinkterna. En som reagerar så fort någonting inte är som det brukar vara, som det ska vara. 

 

Ännu ett år har gått. 365 dagar, varje dag en chans att bestämma sig för att börja kämpa och försöka bli bättre.

Om jag har åstadkommit något? Nja, förutom en försämring, ingenting. Ljugit, brutit löften och inte en enda gång agerat efter mina ord. Blivit sjukare. Inte så mycket viktmässigt, men tankemässigt. För jag gör fortfarande upphopp i panik innan middagen, gömmer undan bortglömda mellanmål, blir lättad när det blivit mindre än vanligt och lamslagen av ångest vid bara tanken på att ha ätit mer än vad jag brukar. Avskyr fortfarande mina ben och gråter mig till sömns av helt absurda anledningar. Jag har sparat varenda bild från sjukhustiden och får tragiskt nog fortfarande ont i magen av saknad ibland. 

 

Men det är nog inte värt det ändå.

All kraft, energi och tid jag lagt och fortfarande lägger på att klamra mig fast vid ätstörningen. För att vidmakthålla tryggheten, av rädsla för den enorma förändring som det innebär att bli frisk. Men jag känner ju vilken jävla kamp det skulle bli, eftersom själva tanken skrämmer livet ur mig. Kan riktigt känna hur det pågår en strid inuti mig, våldsam och skoningslös.

 

Jag är svag, så svag. Väljer alltid det enkla alternativet, det som gör minst ont. Och sen intalar man sig själv att det inte spelar någon roll, att ett felsteg då och då inte kan få en att tappa balansen. Att man kan göra rätt nästa dag, nästa val. Men ett felsteg kanske blir till ytterligare ett felsteg och sen inser man inte att man ramlat ner förrän man ligger på marken och kan känna asfalten skrapa mot händerna.

Sedan reser man sig upp, och det är klart att det går att komma tillbaka. Men vägen är längre nu och varje gång man faller blir det svårare att ta sig upp. För blåmärkena på benen fanns där redan innan och man är ömtåligare nu, lättare att bryta sönder.

 

Ibland får jag panik över hur fort tiden går och hur lite som har förändrats. Människan har bara ett liv och här sitter jag och mäter omkretsen på mina överarmar och bryr mig alldeles för mycket om sånt som är helt jävla oviktigt i förhållande till vad som betyder någonting i längden. Gråter i panik en hel kväll av att ha fått reda på att soppan jag just åt innehöll cremé fraiche och tackar nej till roligheter fastän jag så gärna vill tacka ja, av hänsyn till sjukdomen.

 

Jag tror inte att jag är redo att säga att jag vill bli frisk än, men jag vet att jag vill vilja bli frisk. Om ni förstår vad jag menar. Men jag är trött på det här mellanläget. 

 

Så nu tänker jag bannemig försöka ändå,

för jag orkar inte med den här skiten mer. 

 

det är inte värt det det är inte värt det det är inte värt det det är fan inte värt det.