Jag lever. 

 

Har bara varit väldigt väldigt upptagen med att försöka överleva. 

 

Tankar om huruvida jag ska skriva någonting mer här eller inte har jag haft ett bra tag. Viljan att skriva har funnits men inte orken, tyvärr. Fram tills nu, tydligen.

 

Det är så sjukt jäkla mycket som är annorlunda nu, flera månader senare (även om mycket är likadant). Måste erkänna att jag faktiskt är himla stolt över mig själv. Nu är det nog mer än en månad sedan jag började äta helt enligt matschemat med näringsdrycker och allt. Mer än en månad sedan jag svimmat och lika länge sedan jag satt på akuten med sjuka bröstsmärtor och trodde att jag skulle dö. Idag slår hjärtat som det ska i alla fall, och kroppen börjar förhoppningsvis reparera sig. Det gick åt helvete där ett tag. Men det är först idag jag inser hur dåligt jag mådde. 

 

Allt detta tack vare M.H.E. Kliniken i Mora. Fast jag har ju bidragit en hel del till denna utveckling, såklart. Hehe. Men den behandlingen har fungerat för mig, det känns som så. Jag har lärt mig otroligt mycket om hur kroppen fungerar och blivit motbevisad en hel del. Helt knäppt egentligen, allt som jag trodde som tydligen inte stämde alls. Gjorde inte som jag skulle från start men jag kan ärligt säga att jag gör det jag kan nu. 9 av 10 gånger. Tycks ha funnit den motivation som varit borta så länge nu. Antar att det beror på att kroppen inte är i svält längre, att mina tankar är klarare och så vidare. 

 

Behöver gå upp en hel del i vikt och har nog redan gått upp ett fåtal kilon. Det går långsamt. Men jag skäms, och mår dagligen illa över att tänka på vad andra ska tycka om det. Osäker på hur min kropp ser ut, eftersom huvudet säger en annan sak än omgivningen. Försöker allt jag kan lita på min behandlare och ifrågasätta mina egna tankar och känslor. Slänger ofta ur mig negativa saker om mig själv. Går runt som en tickande bomb och exploderar ibland, av minsta lilla kommentar som jag vrider och vänder på. 

 

Men jag mår bättre nu, det gör jag. Betydligt bättre. Så det får väl vara värt det. Nu är jag mer ledsen över allting jag fortfarande inte kan ta del av. Känner mig ensam. Jag vill bara må bra, trivas med mig själv så gott det går. Vill betyda något för någon. Leva. Umgås med mina vänner som jag tycker så mycket om, resa, festa, gå på bio, träna och gå i skolan. Vara glad. Det är det jag ska kämpa för. 

 

Heja mig. 

 

ps. Jag återkommer till ämnet så småningom. Och annat, kanske. 

och och och: massor av kramar till er för era fina kommentarer. de betydde så HIMLA mycket mer än ni anar. <3

Hej.