Igår satt vi på en buss i ca tvåochenhalv timmar. Två och en halv timme av förväntan pepp rastlöshet lycka nervositet för vi skulle se Håkan kl 22.45. 

 

På något sätt försvann tiden fort fortare fortast och vi stod i kön med mindre än tio minuter kvar. Sen var det in leta toalett stå i toakö springa tillbaka och allt detta samtidigt som man skulle försöka hålla ihop. Vi missade någon minut men det var så fint att springa till det kommer aldrig vara över för mig och bara skrika och tränga sig längre och längre in i publikhavet. 

 

Och så stod vi tillslut där. Framför en scen i Skellefteå några minuter i 23 och fattade ingenting och vi dansar till Shelley skriksjunger till Kom igen Lena hoppar upp och ner till världens bästa musik. Och det var så jävla bra. Trångt svettigt alla knuffades och trampade på varandras tår ramlade in i varandra jag fick en armbåge i ansiktet och i den stunden var jag bara så himla himla lycklig.