Nja, det är inte så bra med mig just nu. Har svårt att sova om nätterna men vill inte vakna på morgonen, för i vaket tillstånd är meningslösheten väldigt mycket mer påtaglig. Är så fruktansvärt trött jämt. Det mesta känns som en omöjlig ekvation och allt är så sorgligt nästan hela tiden. I alla fall så har jag en ledsen eftermiddag nu och då känns det som att livet alltid har varit grått. Fastän det inte är sant.
Och jag är så fruktansvärt less på att må såhär.
Jag bara fastnar. Jag har fastnat för länge, länge sedan. För när man nästan insett att det inte går att stanna kvar men lika mycket inser att man verkligen inte kan resa sig upp och gå, vad i helvete gör man då? När man tänker och tänker och ena delen av en säger ifrån så fort man råkar snudda vid blotta tanken på't och man känner hur kroppen stretar emot, hur den vrider och vänder på sig av obehag. Som en skyddsmekanism som blivit så invand att den numera tillhör en av de kroppsliga instinkterna. En som reagerar så fort någonting inte är som det brukar vara, som det ska vara.
Ännu ett år har gått. 365 dagar, varje dag en chans att bestämma sig för att börja kämpa och försöka bli bättre.
Om jag har åstadkommit något? Nja, förutom en försämring, ingenting. Ljugit, brutit löften och inte en enda gång agerat efter mina ord. Blivit sjukare. Inte så mycket viktmässigt, men tankemässigt. För jag gör fortfarande upphopp i panik innan middagen, gömmer undan bortglömda mellanmål, blir lättad när det blivit mindre än vanligt och lamslagen av ångest vid bara tanken på att ha ätit mer än vad jag brukar. Avskyr fortfarande mina ben och gråter mig till sömns av helt absurda anledningar. Jag har sparat varenda bild från sjukhustiden och får tragiskt nog fortfarande ont i magen av saknad ibland.
Men det är nog inte värt det ändå.
All kraft, energi och tid jag lagt och fortfarande lägger på att klamra mig fast vid ätstörningen. För att vidmakthålla tryggheten, av rädsla för den enorma förändring som det innebär att bli frisk. Men jag känner ju vilken jävla kamp det skulle bli, eftersom själva tanken skrämmer livet ur mig. Kan riktigt känna hur det pågår en strid inuti mig, våldsam och skoningslös.
Jag är svag, så svag. Väljer alltid det enkla alternativet, det som gör minst ont. Och sen intalar man sig själv att det inte spelar någon roll, att ett felsteg då och då inte kan få en att tappa balansen. Att man kan göra rätt nästa dag, nästa val. Men ett felsteg kanske blir till ytterligare ett felsteg och sen inser man inte att man ramlat ner förrän man ligger på marken och kan känna asfalten skrapa mot händerna.
Sedan reser man sig upp, och det är klart att det går att komma tillbaka. Men vägen är längre nu och varje gång man faller blir det svårare att ta sig upp. För blåmärkena på benen fanns där redan innan och man är ömtåligare nu, lättare att bryta sönder.
Ibland får jag panik över hur fort tiden går och hur lite som har förändrats. Människan har bara ett liv och här sitter jag och mäter omkretsen på mina överarmar och bryr mig alldeles för mycket om sånt som är helt jävla oviktigt i förhållande till vad som betyder någonting i längden. Gråter i panik en hel kväll av att ha fått reda på att soppan jag just åt innehöll cremé fraiche och tackar nej till roligheter fastän jag så gärna vill tacka ja, av hänsyn till sjukdomen.
Jag tror inte att jag är redo att säga att jag vill bli frisk än, men jag vet att jag vill vilja bli frisk. Om ni förstår vad jag menar. Men jag är trött på det här mellanläget.
Så nu tänker jag bannemig försöka ändå,
för jag orkar inte med den här skiten mer.
det är inte värt det det är inte värt det det är inte värt det det är fan inte värt det.
(orkar verkligen inte läsa igenom detta inlägg. vissa delar är från olika tillfällen, har alltså inte skrivit detta som en löpande text och därför är den osammanhängande och kluddig och blä)
