I vinter vill jag resa. Jag måste uppleva någonting annat än det som finns här, se andra vyer och träffa nya människor. Här i min stad, som aldrig någonsin känts som min, är man alltid till viss del samma person som man varit för ett, tre eller tio år sedan. Ens dåtida jag finns, mer eller mindre alltid kvar. Åtminstone upplever jag det så. Luleå är en jättebra stad för väldigt många, absolut, men bara inte för mig.

 

Så jag läser bloggar, guider, tittar på bilder, jämför resmål och platser och försöker komma fram till vad jag vill ha ut av resan. Går med i facebookgrupper för svenskar boendes på de olika platserna och kikar lite smått på flygbiljetter, fastän detta inte är så mycket mer än en dröm, än så länge.

 

 

Än så länge är mina planer nästan obefintliga och det enda jag vet är att jag:

 

» Ska vara borta en längre tid, kanske minst ett par månader

» Vill åka redan nu i vinter

» Åker ensam, som det ser ut nu (men är öppen för reskompisar obs!)

 

Till Nya Zeeland eller Australien för att jobba och resa runt? Och fotografera. Det är så fruktansvärt vackert i nz. Eller till Asien och backpacka i de olika länderna? Bali vill jag väldigt gärna besöka också. Yoga, lära mig surfa, dyka. Tänk er vilken frihetskänsla, blir alldeles pirrig. Kanske är jag naiv, och såklart är jag medveten om att sådant här kostar och inte bara är att göra. Men jag sparar allt jag kan, och sedan försöker jag tänka att resten kommer att lösa sig. Det behöver nog inte vara så mycket svårare än så. Oroar mig ändå, såklart. Klarar en sig helt ensam, flera hundratals mil från tryggheten här hemma. Klarar jag mig? För inte så länge sedan var jag helt beroende av andra för att ens överleva, typ. Inte konstigt att man tvivlar då... 

 

Men gör jag inte det här nu så tror jag på allvar att jag blir tokig. Och jag tycker att man ska göra det man drömmer om fastän man inte riktigt vågar. Vad det än kan tänkas vara. Jag tror att man växer enormt mycket som person av det, eller vad säger ni?