Varje dag känner jag kylan i kroppen, som hållits instängd ett tag nu, men som hela tiden försöker att bryta sig loss. Viskningar som övergår till skrik, allt om hur världelös jag är, som var svag nog att gå emot istället för att lyda. Istället för att gräva mig allt djupare ner i ett bottenlöst mörker försökta hitta ett ljus, ett tecken på att allt var värt någonting. Gränsen mellan vad som är rätt och vad som är fel suddigare varje dag, och jag undrar lite, gjorde jag kanske fel? I att välja frisk framför sjuk? För jag saknar det varje dag, och det går så jävla ont.