Funderar så mycket. Mina tankar är långt, långt borta, fast i en helt annan tid. Ett helt annat liv. Och det känns så avlägset och svåråtkomligt. Diffust. Det försvinner mer och mer och snart är alla minnen täckta av grå dimma och jag kämpar febrilt, hela tiden, för att komma ihåg allting. Varenda detalj, varenda andetag. Trots det, glömmer jag mer för varje dag som går. Det som då var allt är nu nästan ingenting. Och det gör ont.