Det är klart att allting är mycket bättre nu, och att det positiva borde väga så mycket tyngre än det negativa. Och jag borde vara så jäkla tacksam över att jag har så pass "obefintliga" problem jämfört med vad många andra människor här i världen har. Men idag sitter jag här, med tårar tryckandes bakom ögonen och en klump i magen. Över kläder som sitter annorlunda och en blick i spegeln som säger allting jag inte vill höra. Vad spelar det för roll att andra säger en sak när jag ser något helt annat. Så himla hopplöst, det här. 

 

Jag hatar att prova jeans.